Det börjar som ett litet tankeexperiment bara, en kul grej att fantisera om, sådär i goda vänners lag. Ola och Pia lutar sig belåtet tillbaka i pubens gamla plyschsoffor, fnissar först lite konspiratoriskt åt idén. De pratar en stund till genom trepartssamtalet i mobilen, säger hejdå till sin gemensamma vän och tar en öl till. De diskuterar igenom möjligheterna ytterligare lite grann. Sen går de var och en hem till sitt.

De träffades på Handels för snart sju år sedan. Blev ett häftigt förälskat par, men tröttade ut varandra så grundligt att de gjorde slut redan inom tre månader. Två månader senare var de tillsammans igen, men på ett nytt sätt. Vänskapen djupnade under det kommande året och de blev då de där innersta vännerna de flesta önskar sig.

Det var mest en tillfällighet att man hamnade hos samma arbetsgivare. PPM-myndigheten, sexigare namn kunde man ju tänka sig kanske, men jobbet är lagom spännande och krävande. Både Ola och Pia är intresserade av annat i livet, än att jobba livet ur sig hos en slavdrivarchef och att ha 30 timmars övertid varje vecka. Framför allt gillar de resor, gärna långt bort och med viss guldkant, flotta middagar, dyra viner och här hemma ett vidlyftigt spring nere vid Stureplan. Det är bara ett enda problem som tynger dem båda. Efter att boendekostnaderna är betalda för deras pyttesmå hyresettor i centrum, återstår bara några tusenlappar som i stort håller dem på nivå motsvarande existensminimum. För att betala utelivet har de till vardags blivit världsmästare på kulinariska övningar med hjälp av pasta, linser, bönor, passerade tomater och vitlök.

Ola gäspar stort, böjer sig in mot skärmen och räknar upp utskicket och statistiken runt den senaste utvecklingen. Det har varit segt på börsen den senaste tiden. Folk har börjat sälja av, nervösa som vanligt trots bankernas mekaniska råd om att ha "is i magen". Ola har i uppgift att systematisera utskicken, så att de där orangea kuverten hamnar hos rätt adressater och framför allt med rätt besked om hur fonderna har gått sedan sist. Telefonen ringer på skrivbordet och han sneglar på displayen, 123 89, det är Pia.
- Hej, det är jag. Hur är det?
- Jorå, det går väl, svarade Ola.
- Jag kunde inte somna igår, låg och vred mig som en mask.
- Samma här. Kunde inte lämna det där vi pratade om. Kul att leka med tanken...
- Jag vet. Började nästan fundera på det som om det var på riktigt. Hon fnissar lite svagt i andra änden av tråden.
- Ja, det värsta är att det skulle kunna fungera. Vi sitter ju på utskicken, det skulle vara några knapptryckningar bort bara.
- Jag vet. Och här på marknadsavdelningen har vi ju allt digitaliserat, skulle vara skitlätt att göra ett eget komplement till utskicket.
- Nä, sluta med det där nu. Man blir ju bara sjuk liksom.
- Ok, vi droppar det. Vad gör du ikväll? Känner du för en öl på Spy Bar?
- Ja, men bara en. Börjar få hålla i stålarna, som vanligt. Fan att allt ska vara så dyrt.
- Ja du, det kostar att ligga på topp. Chiao!
- Ha det!
Ola sitter vid sin dator, med blicken ut genom fönstret. Det händer inte mycket den närmaste halvtimmen. Mer än att han börjar fundera vidare på det där otroliga, osannolika men fullt möjliga. Han skrattar till för sig själv, tar ett djupt andetag och återvänder till sist till sina fondsammanställningar.

                                                         *

De hälsas med en liten nickning av dörrvakten. Som stammisar behöver de aldrig stå och häcka som de andra, köa och försöka att se snygga ut för att bli valda. Att bli de som "passar" in och vinkas in av en vältränad tumme. De glider snabbt in genom entrén och sjunker ned i en liten möbelgrupp, och blir genast serverade. Pia tar den där drinken med paraply, cocktailbär och sugrör, den där Ola aldrig lär sig namnet på. Själv dricker han belgiskt öl, 7,2 procent, som alltid. De böjer sig nära varandra, småpratar om ditt och datt. Inom fem minuter spånar de obevekligen in på det stora "lyftet".

Redan inom två dagar börjar de jobba på de första förberedelserna. Erbjudandet utformas med svarstalong, allt paketeras som "fripassagerare" och bestäms att gå ut till nästa månadsskifte. Det blir långa arbetsdagar. Meningar stryks, färger byts, postgirokonto öppnas och man börjar så smått bevaka vissa fonders kurssvängningar. En torsdagskväll är allt färdigt, ligger valvat och seriesatt ihop med den ordinarie leveransen. Nu kan de inte göra annat än att vänta.
Pia kommer in på Olas rum, skjuter till dörren och sätter sig på bordskanten. Hennes kinder blossar uppspelt och hon ler stort.
- Fan, vi är inte kloka. Nu är stenen i rullning. Jag blir nästan upphetsad av allt, känner det som om jag verkligen lever. En adrenalinskjuts, går på moln liksom. Fattar du?
Ola ler tillbaka, skrevar med benen och böjer sig nästan raklång i kontorsstolen. Han drar slipsen uppåt som om han hänger sig i den, pustar.
- Ja, fan. Jag har magsår, yrsel, glädjefnatt och går i bitar av all nervositet. Fixar vi det här ska jag fanimej fylla ett badkar till dig men den där äckliga sliskdrinken du brukar ta.
- Ja, det kommer vi att ha råd med.

                                                             *

Det är tidig morgon och allt ligger tyst i staden. En ensam gul postcykel trampar på i motvinden vid Luthagsesplanaden i Uppsala. Redan klockan åtta rasslar det till i brevlådan hos Yngve och Svea. I vanlig ordning går Yngve en sväng till köket, sätter på kaffet och tar sen med sig UNT och posten tillbaka till sängen. Han läser alltid tidningen först, sida för sida och tar därefter itu med posten. Svea är uppe och donar i köket och kommer sen tillbaka med en bricka, där det finns kaffe och två smörgåsar.
- Kolla här, nu kommer de här jävla kuverten igen. Här har du ditt.
- Ja, vad ska jag med det till. Jag byter ju inget ändå. Det blir det som blir.
- Äh, du fattar ju ingenting. Dom där som vet när man byter tjänar ju massor av pengar.
- Ja, ja...dom sa på Rapport igår att det är osäkert på börsen, att det kan gå upp eller ned nu.
- Mmmm... det brukar ju det. Det är ju då man ska byta, utnyttja svängningarna liksom. Men kolla här. Dom har lagt med en slags börstips här ju, om hur det kommer att gå. Äntligen nån som fattar vad man behöver.
- Vad är det för nåt?
- Det står här. Som en särskild service för oss PPM-sparare, lyssna här bara: "89 % av alla sparare byter aldrig fonder. Skälet uppges vara att man inte vet vad man ska byta till och att man inte vet om börsen är på väg att gå upp eller ned. Med denna analysfunktion får du expertråd, som förutser börsens svängningar. Utnyttja dessa och byt fonder i tid. Kryssa i det portofria svarsbrevet idag, så kommer du med på vår VIP-lista. Varje råd kostar 500 kr. Men för att du ska försäkra dig om vår professionalism och säkra analysfunktion får du de första två råden utan kostnad, medan du betalar först från och med det tredje rådet. Du erhåller råden senast den 1:e i varje månad."
 - Det här ska jag skicka in. Det är ju gratis.
- Ja, gör du det.
- Gör det du med. Vi tar de där två första så får vi se hur det går sen.
- Jaja, det blir nog bra. Ska du ha mer kaffe?

                                                            *

Pia och Ola sitter kvar på jobbet. Lägger upp ritningarna för fortsättningen.
- Men vilka ska vi ta då?
Pia ser lite frågande ut. Ola gäspar, tittar stint in i skärmen och scrollar över listan med valbara PPM-fonder.
- Vi tar de största innehaven vi hittar. Folk gör ju alltid fel. Säljer för tidigt, köper för sent, vad du vill, fel blir det alltid. När institutionerna köpt och sålt sitt på den information dom har, så måste de ju ha några att sälja till eller köpa av. Det är det man har allmänheten till. De som får ta smällarna.
- Jo, jag vet. Men vilka fonder är mest utbredda då?
- Vi tar en volatil fond, rena högriskfonden. De svänger mest. Det är där vi sätter in stöten.
- Ok, får se då. Vi har vi Alfa- och Omegafonden. De fonderna har ju var och varannan för att de tidigare har gått bra. Men de pendlar rejält månad för månad.
- Ja, perfekt för oss. Jag hade en Omega när jag fick min första vuxenklocka. Det måste väl betyda nåt. Vi tar den fonden.
- Ok, kör för det då.
De lusläser all information de kan hitta om fonden, historik, innehav, performance, volatilitet, ja allt man behöver veta för att kunna svara på hur och varför allt har blivit som det har blivit. Men att veta hur nåt ska utvecklas framåt i tiden är en helt annan fråga. 

                                                                 *

På plan 2 sorteras inkommande svarstalonger in. De läses av optiskt och scannas in för ytterligare dialog med kunderna. Projektkoden styr över svaren i en fil, som lagras på myndighetens interna hårddisk. Sex miljoner utskick har resulterat i 500 000 svarstalonger. Ola visslar lågt, när han öppnar filen och ser antalet. här sitter de alltså med 500 000 kunder framför sig, med "klippet" hägrande alldeles inom räckhåll. Men det gäller att ha tålamod. Förtroende byggs inte på en dag. Det är ju inte förrän vid det tredje utskicket som det är dags att skörda.  

Den följande månaden går i snigelfart. När det börjar närma sig månadsutskicket förbereder man månadens första "råd" till kunderna. Allt fungerar enligt ritningarna och "rådet" går helt automatiserat ut med det ordinarie beskedet. De följande dagarna märker de en exceptionellt ökande aktivitetsgrad hos kunderna. Till och med cheferna börjar se undrande ut, nu när kunderna plötsligt börjar byta fonder och göra allt det myndigheten stått i teve och sagt att kunderna borde göra. Det är bara två kvällsarbetande i personalen som vet vad förändringen beror på. På motsvarande sätt går "råd" två ut till kunderna månaden därefter, med påföljd att aktivitetsnivån når ännu högre höjder än månaden innan. Det är nu upplagt för själva finalen, målgång i det spel där det alltid finns vinnare och förlorare.

- Ok, då kör vi. Allt är klart, inbetalningskorten är inlagda och ser riktigt proffsiga ut. Fan, nu har jag fjärilar i magen.
Pia ser lite hålögd ut, det bruna håret är lite stripigt och den tunna kroppen lite insjunken. Hon stryker Ola över ryggen, där han sitter böjd över skärmen. Han suckar.
- Ja, ska du eller jag? Eller ska vi trycka på "sänd"-knappen gemensamt? Han vänder sig i stolen, ler lite blekt. Så de gör det. Sätter försiktigt varsitt pekfinger på knappen, tittar varandra i ögonen, ler och trycker iväg leveransen. Något blinkar i översta högra hörnet, medan timglaset töms, sedan kommer rutan med "successfully delivered" upp på skärmen. De börjar plötsligt skratta, okontrollerbart, högt och utan slut. De kiknar, segnar ner på golvet, tömmer lungorna medan ögonen tåras och näsorna rinner. Det tar tio minuter innan de förmår resa på sig igen.

                                                                *

Samtidigt i en annan del av världen, närmare bestämt på Jamaicas huvudstad Kingstons strandanläggning Lux Holiday, sitter en mörkhårig man med svarta solglasögon behagligt tillbakalutad i en solstol med en kall öl intill sig. Han följer en beach volley match, som pågår nere i sanden. Han har varit på flykt länge nu. Alltsedan skandalen i bolaget Trustor avslöjades, har han befunnit sig på resande fot undan polisen. Hans namn är Joachim Posener. Han har haft sin bas i Tel Aviv, men tidvis bott på Barbados, i Sao Paolo och på Sicilien. Han har på olika sätt genom mediaaktiviteter försökt bedyra sin oskuld, men det har varit få som trott på honom. De underhuggare som blev kvar hemma och hamnade i klorna på polisen har gett en samstämmig blid av att det var han som var organisatören, hjärnan bakom kuppen. En av de största bedrägeriskandalerna någonsin inträffade 1997, när det börsnoterade bolaget Trustor först köptes genom att betalningen skedde med bolagets egen kassa, och sen tömdes på varenda krona, närmare 500 miljoner kronor. Även om det mesta återfunnits saknas fortfarande över 75 miljoner. Snart kan han återvända, bara preskriptionstiden löper ut. Han gäspar, funderar på om han ska gå ner till hamnen och spela boule med några gubbar. Nästa vecka kommer några vänner och hälsar på. Det ska bli trevligt. Han är inte så bortskämd med att lätt kunna ha ett umgänge sådär i vardagen.
Uppe på strandpromenaden kommer två rasta-män gående. Det är 30 grader varmt, men det hindrar dem inte att knyta in sina dreadlocks i virkade mössor.  De är mörka, långhåriga och en av dem röker helt ogenerat en joint. Mössorna med de karakteristiska grön-gul-röda färgerna guppar för varje steg de tar. Joachim reser sig och går.

                                                                 *

Pias händer skakar, när hon slår in den automatiska koden för att få reda på postgirokontots saldo. Den mekaniska rösten påbörjar sin mening...Pia lyssnar andäktigt, sväljer hårt, famlar efter stöd och sätter sig med en duns i stolen. Hon börjar svettas, stryker sig över pannan och knappar in koden ytterligare en gång. Hon har inte hört fel.
- Välkommen till postgirot...på konto...tillgodohavande...du har trettioenmiljonertvåhundrafemtiotretusen kronor på kontot.
Hon lägger sakta på luren, sitter alldeles tyst. Slår Olas nummer på snabben, han svarar direkt.
- Ja, det är Ola! Hur går det?
- Du skulle ha varit med. Över trettio miljoner. Det är fan inte klokt. Vad gör vi nu?
- Fy fan, jag dör...sjukt mycket. Jag ordnar överföringen med en gång. Cayman Islands, sedan Schweiz och vidare till Liechtenstein och tillbaka till Cayman Islands. Jag har fått rena flödesschemat via mailen från Jocke, hur jag ska göra. Fan, Pia. Nu gäller det att sticka bara. Det är ju en månad innan de tror att det ska komma ytterligare ett råd. Vi ses på Arlanda imorgon bitti. Vi flyger till Schiphol först, sen olika plan vidare till Lissabon. Sen blir det båt. Så ta med dig såna där plåster.
- Jag vet. Orkar ju knappt med Ålands hav ens. Men jag har skrivit upp det. Du kan väl sms:a när du gjort överföringen?
- Japp! Ska göra det före lunch nu.
- Hej då!
Ett ögonblicks verk, några knapptryck och sen har hela beloppet transporterats genom ogenomträngliga filter, bakom vilka en stenhård banksekretess skyddar både vällovliga och mindre behjärtansvärda syften. Bara att bryta nätat av olika länders skydd för insättarna tar sån tid att de flesta storskojare hinner gå fria på grund av preskription innan man har vaskat fram något beslut. Ola får senare på eftermiddagen besked via ett hotmail-konto att pengarna har kommit fram till sin slutliga destination. 

                                                                   *

De står på Arlanda efter att ha checkat in. De reser utan resväska. Har bara varsin kabinväska med sig. De tummar nervöst på boardingkortet och passet. De ska bara uppför trappan, genom passkontrollen och in på internationellt område. Sedan ytterligare en kontroll, ombord och iväg. Två byten och en båttur och sen kommer ingen att veta var de har tagit vägen.
- Ska vi? Är det bättre när det är kö där upp? Hon pekar upp mot passkontrollen.
- Mmm...tror det. Är det mycket att kolla på tappar de uppmärksamheten. Nu börjar det tjocka på sig lite där. Vi går!
De trippar upp för trapporna och ställer sig i kön. Den sniglar sig fram.
- Ola, det känns inget bra. Precis som om det går åt helvete. Tänk om dom har upptäckt det. Kan ju vara nån som har ringt myndigheten. Jag mår illa.
- Skärp dig nu för fan. Vi är en millimeter ifrån ju.
Ola svettas, ögonen irrar lite nervöst och han byter hela tiden ställning i kön. Plötsligt hör de ett oväsen bakom sig och vänder sig om.
Två poliser rusar genom vänthallen, knuffar undan några i en kö där nere och sätter fart mot trapporna. De lyfter blicken upp mot passkontrollen, drar batongen och fortsätter.
Ola och Pia tittar på varandra, himlar med ögonen och suckar. Pia börjar gråta och tappar taget om väskan som tippar omkull framför henne. Ola vrider huvudet åt sidorna, som om han söker hjälp eller letar flyktväg. Poliserna tränger sig genom kön, skuffar sig fram mot luckan. Där vänder de sig om, ställer sig myndigt bredbent och betraktar resenärerna.
- Ni där, kom hit.
Den yngre av poliserna pekar med hela handen in i kön. Alla börjar titta på varandra, skruva på sig och undra vem de menar. Pia och Ola hör det samtidigt.
- You mean us?
- Yes, you. Come here. Show us your passports and leave the queue.
Pia och Ola vrider på huvudena. Bakom dem står ett färgat par, som ser alldeles olyckliga ut.
Två resande senare är det Pia och Olas tur. Ett vändkors passeras och det nya livet kan snart börja. 

                                                                  *

Den karibiska solen håller på att gå ned. Ett rött eldklot som banar sin väg ned i det gröna vattnet. På strandpromenaden börjar människorna vakna till liv efter eftermiddagsslummern och bord och stolar ställs i ordning för kvällens gäster. Längst in vid Hick´s bar, sitter tre personer och smuttar på något att dricka. Kvinnan dricker någon rödaktig drink, medan de två männen dricker öl. De skålar och ler.
- Ja, det var en jävligt bra idé. Idiotsäker faktiskt. Tänk att veta att i alla fall hälften av ens råd går in.
Ola ler brett, skakar på huvudet. Pias röda sommarklänning fladdrar lite i vinden. Hon har fixat håret och gjort makeup, kvällen till ära. Ola ser ut som vanligt, jeans och skjorta. Joachim, som har korta kakibyxor och en röd t-shirt på sig, fortsätter:
- Jo du. Människor är bra giriga. Mycket vill ha mer. Jag fick faktiskt den här idén när jag satt på Kumla under första halvan av nittiotalet, innan Trustor. Det fanns inte så mycket att göra, än att klura på möjliga brott. Idioterna där inne höll ju bara på med tyngdlyftning, så min terapi fick bli att hitta på små perfekta brott. Men det var inte förrän jag träffade på er det gick att realisera just den här.
- Nä, det är ju inte alla som sitter på sex miljoner pers i kundregistret.
- Precis. Men med femhundratusen svarstalonger kan man åstadkomma underverk. Så jävla enkelt.
Ola nickar, entusiastisk och leende.
- Ja, man behövde ju inte vara aktieguru direkt för att klara det här. 500 000 svar. Och så bara dela in allihop i två grupper, ett råd till hälften av dem att "Omega" går upp och sen att "Omega" kommer att gå ned till den andra hälften. Sen var det bara att vänta.
- Jajamen. Fortfarande 250 000 kunder som fick rätt. Och sen samma visa nästa gång igen, hälften fick rådet att börsen går upp, och den andra hälften att den kommer att gå ned. Då var vi nere i 125 000 kunder som haft två bra råd i rad. Klart de kände förtroende och ville satsa en slant på ytterligare framgångar.
- Ja, hälften i alla fall. Övriga struntade i det. Men det blev nästan exakt 62 500 pers som betalade. Sköna siffror, eller hur? Sextiotvåtusenfemhundra pers som betalar femhundra spänn var. Sjukt mycket pengar blev det. Joachim nickar.
- Ja, många bäckar små kan man väl säga. Jag hade en annan idé om att via ett datasystem göra en egen öresavrundning, så att jag på varje kortköp kapade åt mig 0,01 kr utan att nån skulle märka det. Det blev astronomiska tal.
- Du, det räcker nu. Vi är helt nöjda som det är.
- Bra. Det är helt ok om ni sätter in mina tre millar för kreativt idéinnehåll på  kortkontot ni fick.
- Vi fixar det imorgon. Ikväll firar vi bara. 

De tre lyfter glasen mot den svala västindiska vinden, skålar för en ljusnande framtid.

Och hemma går i alla fall 62 500 personer och väntar på nästa månads mest kvalificerade fondråd.

                                                        @