Overklighetskänslorna slår in som
hänsynslösa vita män på outforskad mark.
Våg efter våg stormar de in och lämnar efter sig
skövlade drömmar
och en lukt av krutrök.
Sipprar in igenom de fruktlösa försöken till vallar,
en fåfäng ansats till att rädda min fåfänga,
strilar emellan, vattnar och ger näring till nya tvivel. 
En spänning som inte fanns där förut dallrar i luften
som en ökenhägring.
Dallrar, skvallrar, gallrar ut, pekar ut
alla bristfälliga aspekter på defensiva defekter.
Utstakat staket,
jag skakar mitt skackel. Bördan ökar för öket under oket.
Frihetstörsten dränks i såpa, balsam
och gudfruktig förnekelse.
Polerar mig, putsar upp glansen,
skenet av mänsklig medvetenhet,
med lite svinto
och brist på självrespekt.
Reflekterar över att jag inte känner något för reflektionen.
Overklighetskänslorna kapslar in mig, kommer i kapslar,
knastrar när jag blinkar.
Spänningen som inte fanns förut sjuder i luften, en svidande ton
sjunger falskt.
Kvidande slingrar jag mig, ringlar in lögnerna i lugnande mundering.

Tinnitus och det är en kilometer mellan oss i soffan.

Resignerar resonligt, det är ändå inte jag som sitter där bredvid dig.
Jag är en nidbild,
en nitisk nihilist.