Det är snart vinter. Åkern ligger livlös och kylan biter. Vattenpölarna är täckta av en knäckig isskorpa. Det har just blivit ljust, och landskapet verkar ligga i ett dis av hösttrötthet. En tovig liten rödskimrande räv lunkar sakta över fältet, svansen står ut som en grandios borste där bak.

Kvinnan går med kraftfulla steg över åkern. Hon har mörkt långt hår, som vajar för varje steg hon tar. Hon är klädd i en gråaktig duffel och bär rejäla kängor. Den röda halsduken har virats åtskilliga varv runt halsen, och ändarna hänger fritt ända ned till midjehöjd.

Längst ut vid udden ligger isen blank över sjön. En liten kulle kvar, sen är hon framme.

Ensam vid strandkanten står ett stort naket träd, med fårad bark och krokiga grenar. De fällda löven ligger inbäddade under snön och mullar ihop sig för att bli ny näring nästa år.

Kvinnan ser sig om, som om hon vill försäkra sig om att ingen ser henne. Ställer sig sedan alldeles intill trädet, knäpper upp duffeln, viker sidorna om trädet, sträcker ut sina armar och omfamnar det. Hon lägger benen lite runt stammen för att komma närmare, och trycker sig alldeles intill den skrovliga ytan. Hon lägger försiktigt kinden mot stammen, ser ut att vila mot trädet, alldeles stilla, ser ut att vänta.

Det kommer sakta krypande genom hennes kropp, som så många gånger förr. En varm våg från ingenstans, sprider sig mellan hennes ben, och hon känner den nyväckta lusten göra henne alldeles blöt. Hon andas snabbare, ögonen blir aningen blanka, och den andedräkt hon stöter ut bildar frostflingor på trädets bark. Hennes kropp darrar, och hon trycker sig närmare, gnider bröstvårtorna mot barken, trycker underlivet mot stammen och suckar högt vid de stegrande rytmiska rörelserna. Hon trycker sina händer mot trädets rygg, känner dess grova urkraft, och mot slutet drar hon med sina rödlackerade naglar djupa repor i stammens baksida. Hon snyftar till när hon översköljs av orgasmens varma våg, känner hur hon förenas med trädet i långa pulserande sammandragningar. Hon trycker sin mun mot stammen och sticker en varm kärleksfullt roterande tunga in i dess savande öga. Två blir ett. Och de andas. Allt blir åter stilla, andning, rörelse, träd.

Så många terapier hon har genomlidit, individuella, i grupp, kognitiva, gestaltande, psykoanalytiska och alla andra. Och New Age, Livets Ord och extrema politiska organisationer, till vilken nytta? Ingen har klarat att komma till rätta med hennes problem. Och skåpet med mediciner hemma skulle räcka för att ta död på en mellanstor stad.

Hon förblir stående, med armarna runt trädet. Viskar några ord, väntar på svar. Nickar begrundande, och fortsätter sin ömsinta omfamning. Hon frågar, söker svar, får svar. På en köldslagen åker. Vid ett vindpinat träd. Hennes träd. Hjälparen i nöden. Den enda.

                                           @