Hon har något svårt att berätta, det hörs på rösten.
På avstånden mellan orden.

Men det är ändå hon som berättar, det är viktigt.

Det värsta som kunde hända kan inte ha hänt.

Ändå gör det ont att höra.


Hon hade varit hemma över helgen, ensam.
Det borde hon inte ha varit.

Hon fick med sig flera veckors medicin.
Det borde hon inte ha fått.

Inga vänner visste var hon var.
Någon borde ha vetat.

Hon hade bestämt sig för att det räcker nu.
Det borde hon inte ha gjort.


Det enda som borde, och som faktiskt blev,
var det som hände sedan.

Hon ångrade sig. Hon ringde efter hjälp. Hjälpen kom.

Hon är inte längre ensam. Nu ringer hon.
Hon har berättat någonting svårt.

Men det allra värsta som kunde hända, det har inte hänt.