Här vid köpcentrets cykelställ begicks ett mord.
Det var många omkring som såg det hända,
där de från avstånd stod bortvända.
Kanske tänkte man; det här är polisens bord!

Det var mitt på dagen,
i vårvinterns brytning
och med en djävulsk rytning,
som någon i sina händer tog lagen.

Handelns köprush hade samlat skaror
av folk som skyndade fram,
som efter herden lydiga lamm
mellan affärernas lockande varor.

En del hann inte tänka och förstå,
andra såg med spänning
som vore det en filminspelning
och lät det åt sin gång bestå.

En av många chockade, rädda
var gamle skräddaren Anton
som framåt sena afton
insåg vidden av det skedda.

Allt gick så fasans fort,
grabben hade ingen chans
när gärningsmannens lans
trängde in med väldig fart.

Han föll ner i kalla snö
som omkullslagen av en storm,
vek han sig krampaktigt som en orm
i väntan på att hjälplöst dö.

Antons syn var rannsakande klar;
vi gjorde inget, fast vi såg på.
Vem kan glad i hågen påstå då
ha samvete gott, som rimligt svar?