Den släta betongen ligger kall mot min kind.

Vågar vågar inte röra mig.

Snart kommer det göra ont.

Jag trodde jag var redo att dö.

Det finns inget lugn i mitt krossade kranium.

Hade jag ej blödit hade jag gråtit.

Vågar vågar inte andas.


Hade blodet täckt mina ögon hade ingen lett mig.
Hade mina ögon slocknat hade jag kanske sett dig.

Om solen snart går upp kanske jag kan röra mig igen,
för det är så fruktansvärt kallt när man ligger ensam död på marken.