Omnämns i dikten: Haydns "Avskedssymfoni" nr.45, där sista satsen är utformad så att musikerna kan lämna sina platser en efter en. Slutligen bara två violiner kvar.
Sista satsen
Sommarsymfoniskt förut,
härförleden,
nu sparsamt med fåglar
längs vandringsleden;
som när Haydns orkester
tog avsked
med hopp om semester.
Det drar istället
en sensommarsuck
av högluft och svalka
mot kallt.
Grönt drar mot gult
och en hel del
på fall.
Det är harkrankens tid,
och rönnbären lyser
som stoppljus
- snart förändrar sig allt.