Jag har haft min långa sorg
som en vördad gäst i själens borg,
kom den till mig för att hela
det som vi med varandra dela.

När våra nära och kära lämnar kroppen
kan man fastna i mörka botten,
trots tidens tand
går åter skönja livets ljusa strand.

Det har sina prövningar att se horisonten
ty med mörkrets moln som dolde fronten,
kom livets tvivel plötsligt in som svar
på frågorna som i minnet blev kvar.

Vad kan vi annat göra än minnas
våra älskade som i oss måste finnas,
när vi går vidare i livets tillvaro
med att hos oss vårda deras närvaro.

Ur jorden kom vi till vackra världen,
gavs gåvan att vattna säden.
Så fortsätter det för varje generation
som en del av livets migration.