I natt hade jag en underlig dröm. Jag var inbjuden att spela teater på en begravning i Lappland. Vem som hade dött hade jag ingen aning om och inte heller vilken pjäs som skulle spelas. Den efterlevande hade kanske sett mig som Harald i En fästmö till låns när jag var 16 år. Min teaterfästmö älskade jag djupt i verkligheten medan hon avskydde mig. Mina djupa känslor gav förmodligen intryck på någon i publiken, som nu ville se mig igen.( Kanske var det " Karin" i pjäsen som förlorat sin man och nu ville träffa mig?) De övriga i teateruppsättningen var några av mina lärarkollegor från högstadieskolan. Jag trodde väl aldrig att de också var skådespelare. Att jag tog uppdraget berodde på att jag under många år längtat efter att få besöka min hemort på vintern när det var riktigt kallt. Nu skulle jag få gratis resa tur och retur och dessutom få uppleva lite äkta rampfeber. Åh hur härligt plågsamt det var innan ridån gick upp och hjärtat pumpade utan att något blod gick upp till hjärnan så att svimningen var nära! En duktig skådespelare tränade oss intensivt under några dagar men jag minns inte vad vi skulle framföra. Under en teorilektion i allmän teaterkunskap gick det alldeles snett för oss. En av lärarna ledsnade på teoriutläggningen och började dricka ur en spritflaska. Vi andra tittade argt på honom men han bara drack vidare. En av de seriösa deltagarna rusade fram och slet till sig flaskan och krossar den med ett kast mot svarta tavlans vänstra hörn. Den bestulne fick då ett raseriutbrott och kastade sig över den som förstört spritflaskan och satt sig ned till höger i klassrummet. Jag såg bara offrets ben sprattla medan han liggande mottog slag på slag i ansiktet av den tydligen kampsportstränade motståndaren. Övriga skådespelare slet förgäves i våldsverkaren tills jag vaknade.