sitter i en mjukt rosa ros
här stannar jag

tänker inte återvända
till tummen och handleden
som värker när jag lyfter
en pappersnäsduk
på natten
för att snyta mig

kommer emot kranen
för tårarnas flöde
det börjar om

tänker inte komma ut igen
rosens färg känns läkande
mitt i all galenskap
som får mig att vilja
skrika protestera slåss

då behövs klorofyllens
lugnande inverkan
tydligare än mänskor
som tittar åt ett annat håll

eller försöker förställa sig
i skydd av mask och ord
långt efteråt

när allt är för sent