Så tagen på barndomen,
blåster jag ut ljusen på tårtan,
till min fars förtjusning,
men jag ljög, och skrattade.

Jag sprang alltid själv,
leken var aldrig jag ,
för jag , jag blev jag ,


Jag blev bestulen, men grät aldrig,
inte så att far såg,
och när jag log,
det var då jag dog,
för jag ljög,
och döljde att jag dög