Djupnadens svarta barn,
i lugnet, faller tillbaks.
& jag , jag lutar dig
som om jag vore van.

Jag bygger sandslott
runt mina bleka svar,
lite anonymt , för att det ska vara jag,
& ändå , granskas landskapen runt mina ben,
för att slippa ramla med .


Som soft fysik ,
på en iaktaglig bildskärm,
tittar jag bara på ,
& när solljuset trängs
med nerdragna persienner ,
spelar det inte längre någon roll ,


- Jag behärskar inte dig.