istonen
faller

in

in




pendeln
har tystnat

hennes hand bad den stilla



pendeln spräckte hennes ohöljda



tystnaden är
hennes vakaröga





istonen
faller in i


natthavda fingrar



ljuder
gnistrande klara


ängen
viskar tonande in



folken tänder läger eldar


bjuder ordskålar
ur kristalltystnad



vacker
skrider den stjärnmantlade



vit
andas hennes hud


smyckehud
i gnistrande ädelstenar

ur diamanteld
komna




vita safirögon
skådar in i
blå molnberg


de är komna nu

de vita
drakarna



vilka tänder
vakareldarna



solsilhuetter
sträcker armar in i strålandeblå
siden


träden svarar
hav


tystnaden är
hennes vakaröga

istonen
stiger

in


in