Stjärnors glans må mörkna,
blekas ut i intets hopplöshet,
men ditt ansikte förevigt
printat i mitt universum är!

Sorgsen jag blickar mot dig,
och ser inget annat än minnen,
förvridna av tidshjulets varv,
ursköljda av tårars tvång!

Du ville stjärnor jaga
med mina ögons klarhet.

Du blodsmåne önskade besegra,
för att behärska fruktan själv.

Du jagade solens strålars sken,
för att se din framtid klar.

... men ligger, för alltid brusten,
bland sten och stål, bland änglar,

i raseriets hemskt förvridna eko.

R.I.P U.H