Jag känner hur tiden rinner igenom min kropp
Mina händer skakar så som de gjorde förr
Jag vet att du minns
Det var en av dem få sakerna som du inte kunde stå ut med när det gällde mig
Konstigt nog förstod jag aldrig just den anledningen
För jag kan komma på alldeles för många saker som är fel på mig

Saker som du nog såg
Men som du valde att glömma bort

Du skrev en gång ”jag hatar varje andetag jag tar” på en papperslapp du gav mig när vi var små
Jag förstod inte då, men jag förstår nu
För nu är jag i samma båt som du en gång var när du var liten
Men den båt du en gång satt i fann sin väg till land
Jag är rädd att den båt jag sitter i kommer sjunka

Rädslan för att spendera en enda natt ensam är alldeles för stor
Jag hoppas att solen ska stanna högt uppe bland molnen
Så att månen inte kan komma fram
Och att stjärnorna aldrig kan synas igen
Bara jag slipper denna ensamheten om nätterna
Då allt är kallt och jag blir åter rädd

Det är inte lika läskigt med ensamhet när solen är framme