Det var en gång en alldeles vanlig familj. Den bestod av mamma, pappa och ett flickebarn.

Ja, som en del kan göra, tyckte väl även de att de i vissa avseenden var lite bättre än andra, men på det stora hela var de nog som folk är mest.
De bodde i ett villaområde utanför centrum i ett rätt stort hus, med flera rum än de egentligen behövde, med både altan och bastu och med en fasad som stämde väl överens med den bild av välmående de ville visa upp inför både grannar och sig själva. Till grannarnas avundsjuka förtret stod dessutom pappans välputsade och företagsleasade bil för det mesta utanför garaget och blänkte i solljuset. De år räkor från Smögen, drack vin från Loire och hade värsta grillen i området.

Pappan var på jobbet varje dag och gjorde något viktigt. Han lade papper i olika högar på ett stort bord. Människor betalade visst till honom för något som inte fick hända och så länge det inte hände tjänade pappan en massa pengar. Om däremot det där hände som inte fick hända, var det pappan som fick ta fram plånboken. Han hade inte uniform direkt, men såg alltid likadan ut när han var på sitt arbete. Han hade fem kostymer i olika nyanser av grått, ett antal skjortor och slipsar i matchande färgställningar och slipsnål med sin företagslogga på, så lite uniformerad var han väl ändå. När han talade med kunder hade han tränat på att få till rösten så den lät inställsamt len och hjälpsam, han lät nästan sådär som de som håller på med begravningar kan låta. Annat var det på hemmaplan.

Mamman gjorde bara sånt där som mammor alltid gör, men som inte är som ett riktigt jobb eftersom man inte får någon lön. Hennes "det där" som inte var ett jobb, höll på från sju på morgonen till tio på kvällen och handlade om just att handla, laga mat, städa, förhöra läxor, planera och genomföra hämtningar och lämningar och dessutom när pappan ville det, se kåt, glad och tacksam ut för att han ville ägna sig lite åt hennes kroppsöppningar och som finalpass på kvällarna få knulla av sig den värsta frustrationen han åkt på, för att en villa i Sundbyberg eller någon annanstans hade brunnit ned så att han fick ta fram plånboken igen.

I familjen fanns dottern,  som hette Sara. För alldeles bara för några år sen lyssnade hon på Carola och brukade sitta på golvet i sin rosafärgade lilla slottsflygel och kamma luggen på sin sminkdocka.

Men nu hade hon fått bröst och hår därnere, börjat smygröka joints och dricka starköl när hon träffade sina kompisar. Kjolarna och sidenblusarna var sen länge utbytta mot svarta kläder, stelnat dödssvart indianhår med halvrakad skalle, några gem i ögonbrynet och en stor spik genom läppen. Musikvalet var nu begränsat till några satanistspelande dödsrockare som gjorde cd på cd av låtar som bestod av två ackord och en obegripligt guttural sång. Oskulden flög sin kos i haschdimmorna hemma hos Lisen, när hennes föräldrar var iväg på Mallorca i våras och ordförrådet hade nu flutit ihop till en anarkistisk klagolåt, mest bestående av orden "han ba å hon ba, fö fan, skiter i hela skiten, fuck off å jag softar ba".
För att dryga ut den klena och orättvisa månadspengen hade hon tillsammans med den driftiga Lisen börjat suga av trånande gubbar på stan mot några hundralappar. Det var lite äckligt i början, men hon hade lärt sig att tänka positivt och att visualisera nåt framåtriktat, till exempel den där snygga tröjan hon ville köpa för pengarna istället för den där halvslappa kuken hon hade inklämd i munnen.

En dag råkade mamman få ner ena handen i pappans kavaj och då följde ett antal lappar med som hon inte alls hade tänkt att titta på, eftersom man inte så gärna går runt och snokar i andras tillhörigheter. Men en av lapparna som ramlade ner på golvet, först på ena sidan och sen på andra sidan var fullklottrad av ett namn, telefonnummer och några söta små fraser om vad någon skulle göra med henne i sängen nästa gång de träffades. Mamman blev alldeles hysterisk och började bråka med pappan så fort han kom hem från jobbet. Han drog i med värsta nödlögnerna om hur han räddat en kvinna från att bli överkörd av en lastbil och hur han både en och två gånger hade blivit tvungen att åka hem till henne för att se hur hon repade sig efter olyckan. Det där som stod på lappen hade den trafikskadade kvinnan dikterat, för att han skulle ta kontakt med hennes förra man och berätta att hon nu efter olyckan låg och tänkte tillbaka på det förhållandet och ville att han skulle komma till henne och göra allt det där med henne.
Mamman trodde inte ett ord på vad han sa. Istället kastade hon farmors kristallvas på honom och spottade över hela vardagsrumsgolvet efter honom.

Det tog honom 20 minuter att packa ihop en resväska med det mest nödvändiga, och sen ta med sig den där förbannade hallampan han haft med sig vid hopflyttningen 15 år tidigare i ena handen. Ytterligare två minuter senare stövlade han ut genom ytterdörren. Braket från dörren var avslöjande. Han var med viss tydlighet rätt arg.
Mamman snöt sig i kökshandduken och började tröstäta. Efter 400 gram sour creme chips och en hundragrams Marabou helnöt, gick hon in på toaletten och spydde upp alltsammans. De närmaste timmarna satt hon vid köksbordet och funderade ut minst tio olika sätt att ta livet av sig, för då skulle pappan få sitta där och ångra sig resten av sitt liv.
Efter ytterligare en timme hade mamman kommit på att det var ju inte helt säkert att pappan skulle komma att ångra sig alls och då skulle ju själva självmördandet mista sin strålglans. Istället föddes tankar på att det var pappan som behövde dö, för att balansen skulle återställas. Hon satte sig med datorn i knäet och slog på Google efter olika dödsstraffmetoder.
Hon fastnade för det skotska högförräderistraffet från 1745, det kändes både lagom och rättvist. Först skulle den dömdes händer och fötter huggas av, testiklar och penis krossas av en tång, sen skulle kroppen köras över av ett vagnshjul så att alla benen krossades, därefter huvudet skiljas från kroppen av ett yxhugg och till sist huvudet och kroppen genom anus sättas upp på två spetsade pålar vid stadsmuren. Mamman blev lite betänksam vid det där med stadsmuren, men kom fram till att för allmänhetens avskräcknings skull kunde man ju sätta upp kadavret vid Ikeas huvudingång.

Den kvällen var det tyst i huset. Mamman tyckte att norrlandspölsa med rödbetor gav den rätta känslan för en deprimerad och självömkande middag tillsammans med dottern. Dottern satt och petade i maten och verkade försöka undvika både pölsan och rödbetorna med gaffeln, som hon förde fram och tillbaka i geggan. Mamman upprepade frasen "död åt männen, död åt männen" som ett musikaliskt mantra under hela middagen. I ett obevakat ögonblick petade dottern ner hälften av portionen i blomjorden till den fikus, som stod i köksfönstret. Den dog redan nästa dag. Efter middagen drog sig dottern upp på övervåningen för att meditera, medan mamman drog i sig en vinare.

Det var i november, som dotterns missbruk hade eskalerat i sådan grad att hon hade fått upplivas vid två tillfällen på sjukhusets akutavdelning. Haschet var utbytt mot rökheroin och hon hade inte längre någon stereo eller iPhone att lyssna på musik med, eftersom allt var belånat på Stampen eller sålt på plattan. Efter två fullbordade rån mot gamla ensamma damer med rullator och handväska på styret, hade samhället fått nog.
Efter en grundlig inventering av hemförhållandena, kunde socialtjänstens utredare sammanfatta det hela med att "mamman verkar apatisk och är en förnekande missbrukare. Är arbetslös och ensamstående. Hemmet förfallet, ostädat och måltider intas högst sporadiskt. Verkar sakna både egen sjukdomsinsikt och ansvarskänsla avseende dottern och hennes missbruk. Upprepar monotont att hon behöver en man, någon att sköta om och serva. Verkar helt ha lämnat nutidens emanciperade normer och vill återgå till femtiotalets hemmafrusideal. Vi rekommenderar starkt en frivillig vårdkontakt för att komma till rätta med dessa degenererade normer. För dottern återstår endast en LVU-placering som framkomligt alternativ. Både dotter och modern motsätter sig detta, varför nämnden går in med ett interimistiskt omhändertagandebeslut till länsrätten under morgondagen."  

Det har nu redan gått tre månader sedan omhändertagandet.

Mamman har fått sälja huset med förlust på grund av finanskrisens påverkan på bostadspriserna. På det frivilliga vårdhemmet lärde hon känna Frippe och hans kompis Grillo. De bor numera tillsammans alla tre i en nedgången kvart i Hökarängen. Hon har slutat fantisera om mannen som skulle komma och rädda henne. Har slutat att städa, slutat att äta. Menyn består för det mesta av Renat och cigaretter. Hon har vid ett tillfälle de senaste månaderna hört av dottern per telefon, men tyckte att tystnaden mellan meningarna kändes både pinsam och jobbig. Tydligen tyckte Sara detsamma, för hon har inte hörts av sedan dess.

Dottern har fått nya kamrater. Lollo, Birgitta och Karsten utgör hennes nya umgänge. Och så plitarna förstås. Dottern är utagerande, har skurit sig vid två tillfällen, men har även hunnit med att sätta en kniv genom handen på en manlig vårdare. Hon ville ha respekt och jobbade ständigt på att få den. Efter en månad samlades man i tvättstugan på vårdhemmet och tog sin jungfrusil. Det var ekonomiassistenten Torbjörn som sålde tjacket. Den ende man kunde prata med på hela stället. Ja, förutom Lollo, Birgitta och Karsten då. De planerar att rymma från hela skiten. Men vet inte riktigt vart. Det får anstå ett tag. För på tisdag går Torbjörn på passet efter helgen igen.

Så är det bara pappan kvar.

Han kör in den silverglänsande Mercedesen på garageuppfarten och trycker på fjärren så att porten öppnar sig. Ett knapptryck senare är han på väg mot ytterdörren, som går upp med ett väloljat klick.
Hans sambo, som han hämtat hem från en resa i Thailand kisar mot solen och ger honom en välkommen-hem kyss. Det lilla bonusbarnet slår sina knubbiga armar runt hans knä och mumlar "pappa jobbat".
Kvinnan reser sig på tå och trycker sig emot honom. De ler mot varandra, känner sig så lyckliga medan värmen sprider sig i deras heta kroppar. För en bra dag och ett bra liv tillsammans.  Precis så som de vill ha det.
                                                 

                                             @