Från att ha varit en av de viktigaste personerna i ditt liv så blev jag den som kunde lämnas kvar.
Jag blev trots vad du sa aldrig mer än en sommarromans för dig.
Något att fylla tiden med tills du fick något bättre för dig.
Jag lämnades ensam kvar.

Jag mår så otroligt dåligt över ditt beslut medans du inte känner av några av de konsekvenser som ditt beslut framkallande.

Jag fick dig en gång att skina som solen när du log, fick dig att må bättre, jag hade positiv inverkan. Nu är jag inget längre. Bara den du lämnade kvar för ett bättre liv.

Du gav mig aldrig en chans att bättra mig, att anpassa mig, du gav upp så tidigt, som om vi inte hade något att kämpa för.

Tack vare dig fick jag känna hur det var att leva på riktigt.
Tack vare dig fick jag uppleva hur fantastisk kärlek kan vara.
Därför sörjer jag så.
För du fick mig att leva.