Allt du sa, allt du lovade.
Allt var en lögn.
Du sa att du inte ville att det skulle vara en sommarromans,
att vi skulle ses igen även efter det att du krossade mitt hjärta.

Jag struntar i att du är bipolär och inte tål stress,
man ljuger inte om såna saker,
speciellt inte när du visste hur svårt mitt liv har varit,
hur jobbigt de sista åren hade varit och vad jag genomgått.
Nu känns de åren som en vanlig okej dag,
för nu vet jag att det kan bli så mycket värre.

All ovisshet tär på mig, din tystnad tär på mig.
Du tar långsamt livet av mig.

Jag älskar och hatar dig mer än ord nånsin kan beskriva.
Jag älskar dig för att du visade mig hur bra livet verkligen kan vara,
jag hatar dig för att trots allt du sa så tog du det livet ifrån mig.