Maskrosbarn, född i månad två. Uppvuxen med asfalt, inget gräs att gå på. Höghus på rad, bleka och fula. Gick där med träskor, slitna och gula. Växte upp i Hallands nu omtalade orter. Halmstad och Falkenberg med trappuppgångar och porter. Andersberg och Sloa var min barndomsgränd. Sommarlov så fina, och en kropp så solbränd. Växte upp bland betongen, bodde inte i villa. En pojkflicka blev jag, lekte och trilla. Pojkarna i klassen mina vänner var. Tuff attityd, det var dit det bar. Bonnhålan Falkenberg, kom dit åttiotvå. 12 år gammal, och tänkte, hmmm, hur ska detta gå. Tonårsrebell med kraft och styrka. Gyllene Tider och Noice hon dyrka. Upplevt det som barn ej ska göra. Men om det ni inte nu får höra. En tuffing denna lilla flicka har varit. Även då när hon hamna i samma klass som "ful-Marit". Sin egen väg hon alltid har gått. Många ensamma strider hon har slått. Spottade på snuten och var fruktansvärt arg. Håll käften, håll truten, sa denna ensamvarg. Har levt i armod, men även i lyx. Vart på båda sidor, upplevt onyx. Vet tuffheten i månadens slut. Vet även hur det är att skåla i salut. Skilda världar gav livet mig. Betong mot villa, när hon gifte sig. Stenhård i vilja, och verbal hon är. Det skiter väl ni i, vem hon är där. Orka bry sig om kärringen, tanten. Skiter väl i om hon flyter på kanten. Jag vet mycket om livets baksidor du. Min ryggsäck är fylld av stenar ju. Detta är inget som nån egentligen ska veta. För i Sverige man tiger och emot streta. Sopa under mattan, dölj det som skäms. För till andra man inte talar om det som bränns. Det svider, det hettar nu i min panna. Kanske dags för orden att stanna. Ge dig nu, sluta att skriva. Ge dig nu, sluta såren uppriva. Sköt dig själv och skit i andra. Gå din egen väg, låt fötterna vandra. Maskrosbarn jag föddes till. Bland betongen, Andersberg- och "Sloahill". Jag överlever tack vare min finska gen. Utan den hade såren gett stora men.

Bildkälla: Privat bild (upphovsrätten är min) från mitt Instagramkonto https://www.instagram.com/kristina0179/