Jag har kysst så många läppar. Smakat på saliv i min mun. Slitit sönder hud under mina naglar. Krupit in på skinnet ibland. Låtit hjärtat leka med andras. Jag har älskat så jävla hårt att jag är helt trasig. Jag har legat tätt intill kroppar. Känt andetag. Trott att det ska vara för alltid. Drömt om framtid. Nutid. Jag har stönat under många tungor. Blivit smiskad och blodig. Känslan har varit min bästa vän. Mitt egna jag har slukat mig ibland. Jag har älskat. Älskat. Verkligen älskat. Så förbannat mycket. Varje gång har jag känt så mycket att det bränner i mig. Jag har släppt in. Låtit några kommit nära, alldeles för nära. Ibland har jag öppnat upp helt och känt hur blodet har flödat ur mig in i den andra. Symbios! Och nu står jag här. Helt jävla tom. Känner att jag inte har något kvar. 39 år och söndertrasad känslomässigt. Vet inte om det finns någon möjlighet att ge mera. Gav jag för mycket? Kände jag för mycket? Har jag förbrukat min rätt att känna mer. Har jag förbrukat alla känslor i min kropp. Är det slut nu?