de sorgsna violinerna
väcker gryningen

de har vakat med henne
vilken gled ur natten






stormen
har lagt sig

är lagd i tjärnens
blänkande öga



hon vaggar
stormens ursprung



stormen
kvider
svagt

näri hon rör vid taggarna



de blommar en dag
en dag näri

natten lyfter dagens skärpa





de möts
där vattnet badar i silver



där
under

valvet




stegen kan de höra vandra över



bekommer
dem ej




hon smeker hans panna lugn

vassen susar
andas dessas möte


vida in i hamn





hon är den
vilken rörde vid vattnet





komna ur gryning
stiger de vita fram

ur bergen
vilka vakar med
klippornas stränder



vita
sköljer de hans ögon
i den våg vilken upptar
hans hjärta



han ropar tyst hennes namn



det namnet
strålar

i hans hjärta





silverhuvad
svävar falken

ängens
slummers
mjuka penslar

målar stigen
de en gång vandrade

silverskodda
i lyftad fjäderskrud







de sorgsna violinerna
väcker gryningen

de har vakat med henne
vilken gled ur natten






och havets
oändliga andning

kysser strandens tåblad

nosandes
in i detta okända
kända

upplever rörelsen


kommen
komna
ur




i sömnen får jag vila från smärtan
tankens smärta
kroppens smärta



jag är stranden
vilken havet möter
upptar i sig



ensam satts jag
i mörkret till upplevande av
vad ensamhet egentligen är




och när vi smälter
är vi i samma hav



de sorgsna violinerna
väcker gryningen

de har vakat med henne
vilken gled ur natten




och när vi smälter
är vi i samma hav