stillhetens
moln

faller in över kvinnan



kroppen är
en upplåst tyngd



hon kan i denna stund
andas fri i sorgens vinge




i strandvinkeln
sitter han

med metspö i hand



bambuflöjten
tonar


detta är ej
ett metspö


möt mig
däri bambuträden
andas




en lanterna lyser
upplyser natten



sagodun regnar mjuka
ur hans fingrar

pudrar
drömstigars
behagfulla rörelser




ädla
är

dessa dun
spunna i himmelssländan






fjättrad
i droppens skal


hur kan en droppe i havet
uppleva ensamhet



en pråm
drog åt
oljebältet allt för hårt


droppen inser

endast i dettas ensamhet
kan synen vidgas



viskar

hur länge

kan en droppe leva

i beskådan




havet susar
räkna ej tiden i länge


se
detta dun

ädla
är

dessa dun
spunna i himmelssländan





i vinterland
sitter han


med de isandeblå
ögonen


fästade
in i origos

oändliga skönhet



han bär mantel med invävda
vita fjädrar
snäckor

pärlor
skimrar

huden andas brons



åldern är sprungen



han viskar ömt


fästade
är ej

ögonen mina



jag följer din rörelse




det vandrade en vind
genom det gulnade
pergamentsgräset

jag knäböjde
vid den stora vita stammens
knotiga rötter

låt mig se
det jag ej kan se

hon sträckte sina händer
lade mig ned

jag lade mig ned
i jorden
lät det stora trädets
rötter
inträda

blodet hördes sjunga
jag hörde blodets sånger

och jag såg

min hud talade
vägarna

talade stammens längtan
talade kronans
grenarnas vägar
pärlor
blad
blomst

allt sjönk in

jag hörde blodet sjunga

in i grottan bars jag
där kristallerna renar
alla sår
där oblatselden
andas
vit

jag bars av nattvakaren
bars i nattoks spann

in i grottan däri kristallerna
tonar höga

därvid
tonerna rör helande
vid alla sår lagda

lyftes
av den vilken håller ljuset
in över drömstigen

bars genom
oblatselden
däri kanterna varligt fördes samman

renad bars jag ut

helt stilla
hörde jag

jordens sånger ljuda
blodet sjunga