Så stod jag plötsligt på egna darriga ben och nu är det snart tio år sen.
Jag flydde till Kalifornien, till Palm Springs mitt ute i öknen, ett ingenmansland drygt 20 mil frän Los Angeles. Det var tänkt som en kort reportageresa, men jag höll på att aldrig ta mig därifrån.
Nu sitter jag där solen inte når in med sina envisa junistrålar. Tillbaka i Sverige, gömd i ett dunkelt arbetsrum med två ingångar i en by vid Skälderviken. Mitt i min avdragsgilla skapargrotta hukar jag mig bakom osorterad pappersbråte, räkningar, betalda och obetalda, osorterade brev och trasiga lexikon, halvlästa romaner, olästa romaner, kasserade romaner, broschyrer och annat skräp, minnen som jag vill behålla och skuggor som jag förgäves försöker fly från.
Bilder! Överallt dessa bilder. Datorn svämmar över av bilder. Barnbarn, katter, hundar, fåglar, trädgård ur alla vinklar och under alla årstider. Och så bilderna från öknen, som aldrig tycks lämna mig riktigt. För evigt tatuerade på näthinnan. Kalifornien har bränt sig in i huden och lämnat glödande ärr som aldrig svalnar.
Vardagsdetaljer, kommersiella budskap. överallt. Livets papperskorg börjar svämma över.  
Det är dammigt och gräsligt och nästan aldrig förmår jag mig att städa. Palm Springs är hela tiden närvarande. öknen är svår att skaka av sig, det torra dammet har trängt in där det inte går att tvätta bort. Den kaliforniska livsstilen, lika svårsmält, som en fettdrypande, majonässtinn hamburgare, har givit mig livslång baksmälla.
Som den gamle vid havet sitter jag och väntar och medan jag väntar skriver jag. Det börjar bli bråttom. Jag har återvänt till min barndoms kust, till strandängarna där jag en gång för mycket länge sedan kände livet sila som varm sommarsand mellan tårna. Eller... är det bara en dröm, som i ett slag kan förvandlas till en mardröm? Barndomen känns som en illusion som maldes sönder av en obarmhärtig tidskvarn. Kommer jag att vakna upp i Palm Springs igen, där den heta solen bränner sig in i huden och ristar osynliga minnen. En blödande tatuering i själen.
Nej, nu väntar grannkaffe med Anita. Det var ju sånt jag längtade efter där borta i öknen. Svenskt vardagsmys, som det beskrivs i TV-reklamens förenklade värld. Gevalia och kanelsnurror i skuggan av blomstrande sommarbuskar. En äppelkindad hustru som med Yes-doftande diskhandskar omfamnar dig när du kommer hem från jobbet och den blöta folkhemspussen ska stänka avund ut till landets alla TV-soffor. Det är väl så det är tänkt. Inget komplicerat vardagspussel här inte. Öknen föder märkliga drömmar. Hägringen består av svenska, snällrullade köttbullar med utspädda köpelingon och krusbärskräm i tetrapack. Brännvin och kärlek på fredag, baksmälla på lördag, ångest på söndag och sparken på måndag. Ett blågult ekorrhjul, en evighetsmaskin på svensktoppen.
Och nu år jag där, mellan syren och hägg, bakom doftande spireaslöjor som lättjefullt sträcker ut sina långa snövita armar, stumt vajande i den salt- och tångdoftande brisen från havet.