Skrikande röster hördes från bryggan. En av dem kände hon igen.

“Ah, den lilla bråkmakaren ! Hon är av stål “, tänkte Bella ömt om Alina.

“Bella! Bella! “,hörde hon en ansiktslös röst ropa från mörkret.

En skugga delades från huset och vinkade med en hand. Bella kunde inte se vem det var , hon vände sig och gick med osäkra steg mot den.

“Ha! Göran ! …är det du ? “,frågade hon .

“Ja .. ja! Min sköna Bella “, sade han nervöst .

Han tog hennes hand och tittade på henne med inställsam blick. Hon närmade sig honom, lade sitt huvud mot hans bröst och suckade tungt. Göran omfamnade henne med ömhet.
Hon kände på sig att hans famn var annorlunda. Tystnaden var tryckande.

“Lilla Bella mår du bra “,frågade han med tårar i ögonen.

Hon dröjde med svaret men kände med djurisk känsla att det var sanningens ögonblick.

“Hur vet du det ?”

“Jag gömde mig under sängen “

“Vad ?!”

“Jag kunde inte göra någonting”

“Varför ? Du …. du är ju hans chef !”

“Hm … bara på papperet .Jag investerar hans pengar. Han betalar bra. Vacker fasad kostar, dessutom har jag plikter mot min familj …det tvingar mig att vara tyst”, sade han och väntade med spänd andning på hennes reaktion.

Hon kände hur det mullrade inom henne. Vilken skitstövel ,tänkte hon, men jag är inte bättre själv ,vi behöver varandra.

“Är det många kvar ?”, frågade hon

“Nä .. he ,nästan alla åkte i väg som jag vet” ,sade han med en suck av lättnad.

“Kom Bella ! Kom …jag ska köra dig hem. Snälla Bella!”, försatte han.

“Javisst ! Det kan du göra men inte nu. Jag måste hämta flickorna. Vänta på mig här , nej bättre i bastun ,du vet vad den ligger “ ,sade hon med otvungen ton och rörde med handflatan vid hans kind.





förts.följer