hon viskar

ljuden

ljuden är så höga

rösterna
är så
ostämda


skär in
i

huden min


de hörde henne
de vakande


vitgnistfolken täckte henne
med tystblad

helandeblad

med kristalltoner



helt
stilla

sitter kvinnosjälen

ögonen är slutna


hon hör snö falla

hör nynnande
vita

lugnstämmor

hon är en snökvinna

blickar
in
i

havet

helt stilla
sitter kvinnosjälen

ögonen är slutna

hon hör valarna
svara

tystnaden



tystnaden

faller

in över

jag är en svävande regnbågsbubbla


vinden

blåste mig genom
ögat

ugglan lyfte natten


det är vackerstilla
i denna anemondal



han lade sitt huvud
i hennes knäfamn

sökte läsa
hennes ögon

med pannlobens skiftning

skuggorna slöt vägen

skuggorna
var ej hennes tillhörighet



lugnt
lämnar hon

väggarna

töcknad av svårmod


tecknar hon
ur hjärta

nog är det
på duken
med de tolv linnestegen

tuskaften
verkar tondöva


trappstegen
är stenarna hon bar

av strandens gåvohänder

mjuka
putsade
av hav
av naknade fötter

hon följer snövägen
till

in i

skogshem



tystkronor
är ett av de vackraste ord
jag känner


nattens
ädelstensskogar


bär vita
blad


helar hennes malande skov


hon sitter vid
stranden av

helt stilla upplever hon
en närvaro

en arm
läggs

helt lugnt
runt hennes

vinteraxlar


de andas frid
en stund

tysta

tillsammans

märkte de ej regnet


hon smälter
undan

rinner ur
hans händer