Som ett spöke från det förgångna, kom du.

Ja, som ett riktigt spöke.

Du återvände, krävde och ställde villkor.

Döende spöke.

Med en röst så tunn, tunn ~

~ att jag hörde andetagen genom den.

Du krävde.

Krävde ursäkt.

Krävde lydnad.

Krävde det sista av oss.

Att det var du som svikit, finns inte på kartan.

Att det är du som plågat, finns inte i din världsbild.

Allt är ju alla andras fel.

Framförallt mitt, och flickornas.

Ja.

Stora nog blev dem i mellanstadiet att ta skuld ~

~ för dina speglingar.

Dina tankar.

Och gudarna vet vad mer är fördolt.

Vad jag aldrig fick veta.

Idag, exakt nitton år sedan flydde jag  från dig.

Med bebis och ettåring, i min famn.

Idag avsäger du dig kontakt.


Ber att de inte hälsar på dig.

För att de inte ringt dig.

Att dem vill träffa dig innan du dör ~

~ spelar inte roll, för dig.

Din förlust.

Och deras.

Du hindrar dem från ett värdigt avslut.

Du hindrar dem från att be om förlåtelse ~

~ framförallt förlåta dig och allt som blev.

I många år ville jag se dig brinnande.

Död.

Borta.

Jag var livrädd för dig.

Hela min tillvaro hängde på ditt vara eller icke vara ~

~ från den stund jag satte mig i din bil, 1990 och sjutton år framåt.

Nu i dagarna skrapades skorpan upp igen.

Det var en välmenande person ~

~ som ville att vi skulle försonas inför din död.

Du valde bort försoningen.

Du valde bitterheten.

Den kommer du, dö med.

Om inte inatt, så om ett halvår.

Vi här hemma,  får trösta varandra.

Förbinda våra brustna hjärtan och gå vidare.

Sörja kommer jag inte göra ~

 ~ det har jag gjort tillräckligt många år.