Min farfar var en trädgårdsmästare, ironiskt nog hette han Lööw i efternamn.
Jag har fått det namnet, men jag gör ingenting av det. Jag sitter i min ensamhet, dag in och dag ut, funderar på vart jag ska odla min trädgård - mitt livs frö.

Det är över nu- hon orkade inte mer, jag är inte kapabel till mer. Så jag sitter och halvt om halvt snyftar, dricker kaffe och försöker tänka hur i fridens namn jag ska kunna gå upp ur sängen igen. Jag fruktar morgondagens ankomst. Jag fruktar väckarklockans gälla skrik, jag fruktar den bländande skrivbords- och sänglampans sken. Jag fruktar min åsyn i spegeln på internatrummet när jag; borstar håret, tänderna. Jag fruktar att dricka mitt kaffe, äta mina mackor, dricka min apelsinjuice, äta min yoghurt- med rädsla för att de ska vara smaklösa.

Jag fruktar min meningslöshet. För var finns meningen med att se en ny dag om kärleken inte finns hos mig mer? Vem är jag då?