det finns en sten

som jag ofta går förbi

stannar ofta till där en stund

minns rädslan

när jag klättrat upp på den

fick syn på mormor

som kom cyklande från affären

jag kröp runt stenen till baksidan

ville inte att mormor skulle se mig

jag hade lovat att aldrig

klättra upp där igen

sen jag trillat ner

slagit mig i pannan

så mormor fick ta mig till distriktssköterskan

för att sy såret jag slagit upp i pannan

mormor cyklade förbi

med varorna i cykelkorgen

det såg tungt ut

där jag satt uppkrupen på stenen

jag minns hur jag tänkte

hon såg mig inte

s k ö n t

jag tog mig ner från stenen

det var alltid mycket svårare

än att ta sig upp på den

hemma hos mormor

var allt som vanligt

lugnt och skönt

jag tyckte mormor tittade lite konstigt

på mig

så du var uppe på stenen igen

sa hon och tittade lite mer än vanligt

på mig

ja, jag såg dig

det trodde du inte att jag gjorde

sa hon och försökte se arg ut

jag lovade att inte göra om det

det gjorde jag inte

men det var frestande många gånger

nu när jag stannar och ser på stenen

ser den så liten ut, och svår att klättra på

allt ser större ut när man är

ett litet barn

är man som jag var då

ungefär tio år

då blev allt stort

som idag när jag är vuxen

inte riktigt förstår

hur stenen kunde vara så stor

anits 8 februari 2014