din
hud

lever i mina fingrar




stigen är skymd


hammaren
slår hårt
mot

städet


bälgen andas tung


han är kommen
ur smedfolkens vagga

ässjan
glöder

han smider
järnrosor

till stigens klarnad




i sanden
den röda

växer en blå ros


ökenros
stenros

bladen är av glas


bär
vittnesbörden


ur färdens stämma


de stänkte vigvatten

in i
de blödande
sandstigarna


nejlika doftar ur rökelsekaren



det vandrar
en kvinna

hennes klädnad
är

djupt
vinröd

närmast
bär hon vilogrönt

klädnaden är
ur

de blå fältens bruna skallror


smeker varje marksteg

hon plockar
undflyende
malströmmar
bäddar in tankarnas fotblad i
mjuka mockasiner

mesas

lyssnar till stämman
vilken i kärlek

befriar henne


tankarna är
vita fjärilar

mockasinerna är
pärlljus


hon är jag