När jag var liten ville jag bli isprinsessa. Det vill nog många småflickor. Inbillar jag mig. Jag gick på konståkningsskola. Gjorde piruetter med vita skridskor som hette Peggy. Det stod skrivet i guldtext och jag var så stolt över dom. Jag och mina kompisar som jag inte minns en enda av åkte runt runt. Köttbullen, flygplanet. Vi fick lära oss stanna som riktiga prinsessor. Med vett och etikett. Sen en dag skulle vi ha tävling. Fram och tillbaka till sargen. Jag drog på som fan och glömde bromsa. Pang! Smockade in i sargen med näsan. Blod över hela lilla Therese och hennes jacka. Isen blev röd och jag grät så mycket. Minns att min gröna jacka som jag var så stolt över aldrig mer blev sig lik. Och jag mindes den där händelsen länge. Hade dock glömt den till nu ikväll. Då kom minnet tillbaka. Det var trevligt. Även om händelsen var lite traumatisk. Jag tycker min näsa är lite sned idag och jag låtsas att det beror på min smäll. En hockeyskada. Likt Börje Salming. Och jag ska snöra på mig skridskor i vuxen ålder inom en framtid. Kanske gör jag piruetter framför dig om du håller min hand.