Sverige är i många fall ett splittrat land, vissa tycker si, vissa tycker så. Vi är här uppe i Norden kända för att ha svårt att bestämma oss för saker och ting. Därför är det extra härligt när vi tillsammans tycker en och samma sak, utan några tveksamheter, utan några undantag.

Vi skrev i helgen historia, två gånger upp. För första gången på 54 långa år så korsade de svenska damerna mållinjen först i en OS-stafett, och Sverige stod för bedriften att vara den första nationen sedan 1972 att ta dubbla stafettguld, både på dam och herrsidan.

Dessa historiska ögonblick är i sig anmärkningsvärda, för ett land som alltid tycks vara tvåa på bollen och de eviga förlorarna, så var de två gulden något utöver det vanliga. Men det var inte det som förundrade mig när jag satt där i helgen, ihopkurad (från början) i soffan, med nybryggt kaffe, varma bullar på fatet, och vänner omkring mig. Det var något annat.

När Charlotte Kalla under lördagen endast var ett fåtal sekunder bakom finskan och tyskan så kastade jag och mina vänner oss upp ur soffan och skrek mot tv:n för full hals. Min vättskrämda hund försvann kvickt in bakom en fåtölj, medan vi hojtade och tjoade. Många tankar gick genom huvudet under det rafflande upploppet.
Tänk om hon ramlar? Tänk om hon förlorar?
Men inget av det där hände, Kalla valde strategiskt ett innespår, spurtade för glatta livet, och var någon meter före konkurrenterna över mållinjen.

Tårarna var inte långt borta, varken för mig eller för mina vänner. Vi var i extas, Kalla var i extas, likaså Ida, Emma och Anna som genomfört de tidigare sträckorna med bravur.

Klimaxen blev tillslut när jag fick se de nu omringade tjejerna stå och kramas med det resterande OS-teamet, chefer, vallaransvariga, lagledare och reserver. Och där, mitt ibland dem, så stod de. Kungaparet.

De såg precis likadana ut som alla andra, med sina vitgula landslagsdressar, och de såg precis lika glada ut, som alla andra.

Den formella attityden som Kungaparet ständigt tvingas använda var plötsligt som bortblåst, och Kungen kunde nöjt medan han med en vakande arm höll om Kalla säga: ”Här är de! Världens bästa tjejer”

Han var en i gänget, och likaså Drottningen. Väl där så brast det för mig, och glädjetårar rann sakta ner för min kind för att sedan falla till golvet. Kungaparet var med i gänget, och likaså jag, och likaså hela Sverige.
Vi var förenade i ett, hela det svenska folket. Vare sig du var mörk eller vit, man eller kvinna, ung eller gammal, vi var lika lyriska allihopa, om än bara för en kort stund.
Varför kan vi inte vara det lite oftare?


Skriven av: Johan Pettersson