Det är med stor förtjusning som jag konstaterar att det bara är ungefär en månad kvar tills jag lämnar Sverige för att än en gång bege mig utomlands. Jag har sedan länge använt en ”nedräkningsapp” på mobilen som råkar ha det finurliga namnet ”Countdown”, en applikation som räknar de sekunder, minuter, timmar, dagar, månader och år som återstår till avresedatumet

Jag ser konstigt nog fram emot att stå där och krångla med passet vid in-checkningen, komma på att jag glömt något som är av yttersta vikt och att jag lämnat hörlurarna vid nattduksbordet.

För mig är resan en helhet, bilfärden till Stockholm, taxiresan från Centralen till Arlanda, plågsamt tidigt på morgonen, krånglet inne på flygplatsen, den iskalla, svalkande läsken som fuktar halsen när allt äntligen löst sig och man bara väntar på att få gå på planet vid den närliggande baren som endast ligger ett stenkast bort från gaten. Allt är inkluderat när jag i efterhand summerar resan, och det är så jag vill ha det.

Min romantisering av flygplatser är antagligen av betydelse. En plats som för mig alltid symboliserat viktiga människor som för en kort stund är samlade på en plats för att inte långt senare bege sig ut i världen på diverse fantastiska äventyr.

Lika härligt tycker jag det är buffla sig fram genom den halvmeter breda mittgången i kabinen, med väskorna i högsta hugg, redo att offra blotta livet för att få upp väskan i de redan välfyllda hatthyllorna.

Det obligatoriska småsnacket med personen som innehar platsen bredvid en på flygplanet är också alltid en trevlig stund. Samtalen låter nästan alltid på samma sätt, men är lika härliga för det.
- Oj, ursäkta, jag ska tydligen in där vid mittensätet, inleder jag oftast, ganska trevande.
- Inga problem det! Svarar den oftast vita, halvtjocka mannen som nyss passerat 60- strecket.
- Gud vad skönt det ska bli att komma bort ett tag, fortsätter han, några sekunder efter att jag slagit mig ner bredvid honom
- Ja, det ska bli skönt med lite värme, säger sedan jag.
- Vintern var allt kall i år, egentligen borde man slå sig till ro utomlands för gott, avslutar han.
Samtalet rinner sedan ut i sanden efter lite belåtet hummande och smackande från båda håll.

Konversationerna ser allt som oftast likadana ut, lite snack om ditten och datten, om vädret hemma, och att man borde flytta utomlands.
Det sistnämnda är intressant, för trots att jag och många andra upprepande gånger använt frasen så är det sällan någon av oss som verkligen tar mod till oss och gör det. För oftast så sitter vi svenskar där ändå, på stranden i Thailand, med bara några få dagar kvar av semestern, och kan inte låta bli att känna lite hemlängtan.

En gnagande känsla som tränger sig på i kroppen. Samtalen mot slutet av semestrarna tenderar oftare och oftare till att handla om hur familj och vänner har det hemma i Sverige, och inte hur de har det själva utomlands.

Det är kanske det som är det starkaste beviset till kärleken för vårt hemland. Att vi aldrig riktigt kommer till skott och flyttar utomlands, utan istället återvänder till vår lilla trevliga hemkommun där vi bott hela livet, och där vi egentligen trivs alldeles utmärkt.

Men trots det så kommer även jag om cirka en månad exalterat slänga ur mig att:
”Ja, snart går väl flyttlasset till en plats utanför Sveriges gränser” trots att det antagligen aldrig kommer att hända. Så om det är just dig jag råka sitta bredvid på nattflyget i tidiga april, så låt mig då ljuga för mig själv. Jag behöver det.

Skriven av: Johan Pettersson