Fan Tomas. Du borde inte haft ett sånt öde. Litet ensamt barn. Med en pappa som söp varje dag. Vad visste vi. Små var vi. Du var jobbig. Vi ville inte leka med dig så mycket. Krävde så mycket av oss. Kvävde oss lite. Vi visste så klart. Men anade inte hur illa det var. Köra bil när man är 12 år för att hämta pappa på krogen. Knarka när man är 15. Så jävla onödigt. Vem fan bestämmer barns öden? Sitter det nån och styr? Oskyldiga liv som inte har bett om livet från början. Dagar och nätter måste ha varit så jävla svåra för dig. Ensam i det där lilla huset. Långt från vänner. Vi var rädda för din pappa. Kanske var du ännu räddare? Jag vet inte. Du blev så trasig. Gick i trasiga fotspår. Ett liv redan utstakat. Hade ihjäl ett annat liv när du var full. Fängelse. Misär. Sorg och svek. Vart är du idag? Lever du? Jag bara undrar. Har demonerna lämnat dig Tomas? Du borde fått nåt bättre. Som alla andra.