Så som någon stannar under träden
det är kallt, det är disigt
fuktiga löv fastnar på mina kängor
jag vet inte hur en sten kan påminna mig om dina händer

Allt är som genom en felvänd spegel
du rör i tekoppen på fel håll
du kunde sett det i solen
ansiktet på den du inte vågar drömma om

En regnig morgon verkar, med dig
som om jag pratade med mig själv
och kvällarna fylls med kalla ord
som ofta går vilse i spegeln

Alla mina meningar tråkar ut dig
därför väljer jag dikten, min bild
hur jag än skriver vår historia
går du mot dörren och ut genom den. Slutet är alltid likadant.