Samma tid
Som han tänder sin pipa och blickar ut över vidderna
Andas in dofterna från tången
Lyssnar in havet som slår mot klipporna
Likt trummor som slår in nattens vila
Han ser henne där ofta från sin altan
Från ingenstans
Som kommen från skyarna

Vem var hon

Hon sitter i sanden
Hennes siluett så otroligt graciös
Oftast barfota med fötterna i vattnet

Ikväll är det fullmåne och hennes hår
likt silver rinner som en flod längs hennes rygg
Han kan se hennes ansikte i ljuset av månen
Men avståndet är för stort

Han kan inte låta bli
att hämta sin kikare för att se henne bättre
Han har väntat på detta tillfälle
Hon har blivit som en drog
Som han inte kan vara utan

Han riktar in skärpan
Och han tappar andan
Så vacker
Fina raka linjer
Stora silvergrå ögon som skiftar in i det blå
med ett ärr över vänstra kinden
Läpparna så mjuka och fyllig
Som rör sig
Hon pratar ut över havet

Vem pratar hon med

Han återvänder till ögonen
Och nu ser han hur tom och sorgsen den är
Och nu gör hon det som hon gör alla kvällar
Som han inte kunnat se innan
Hon tar fram sin ask som hon har med varje kväll
Tar av locket och häller ut innehållet över vågorna
Rosenblad i alla dess färger
Och en slängkyss upp i det blå

Sen gör hon det oväntade
det underligaste av allt
Hon slår en volt upp i luften
Landar på fötterna perfekt
Och han ser ett triumferande leende
Bugar och att ser att hennes läppar rör sig igen ut över havet
Han försöker tyda läpparna
Sa hon farväl älskade
eller inbillade han sig allt

Hon vänder sig hastigt om
Och hennes blick suger sig in i hans
Och han känner hur han rodnar
Från topp till tå


Hon tecknar med sina läppar sakta för att han ska hinna med
Tack för sälskapet
Hon blinkar med ena ögat
Och hon ler
Sen var hon borta

Vem var hon

Han såg henne aldrig mer...