Människans behov av att kategorisera gör oss till rasister

Jag går koncentrerat med en glasskål i var hand, den ena fylld till bredden med både ostbågar och chips som noggrant blandats och därmed bildat en yta som är jämnt fördelat orange och gul. Den andra skålen däremot, är ekande tom, och när jag fäster blicken mot botten av skålen så ser jag istället min handflata, stadigt placerat under den. En handflata fylld med streck och linjer, och tanken, av att jag är den enda i hela världen som har just de strecken, och just de linjerna, vilket gör mig till mig, vilket gör mig till unik, ger mig svindel.

Jag får sota för att mina tankar under några få mikrosekunder flög iväg då jag snubblar och faller handlöst. Sekvensen går olidligt långsamt, men jag lyckas mirakulöst nog fånga båda skålarna i luften. Jag slår i knäet i det gamla mörkbruna furugolvet, och suckar djupt när jag ser att det har skapats ett hav av ostbågar och chips framför mig efter fallet. Huller om buller, helt i oordning. Jag sätter mig på knä, samlar tankarna en stund, innan jag böjer mig ner för att lägga tillbaka snacksen i skålen. En efter en, en efter en. Jag tänker inte när jag gör det, det sker reflexmässigt, som att jag precis aktiverat autopilot. När jag efter mycket möda och stort besvär är klar, så upptäcker jag till min förvåning att jag inte lagt ostbågarna och chipsen i samma skål som tidigare, utan att jag istället lagt de separerat i varsin skål.

Nu i efterhand så vet jag varför jag gjorde som jag gjorde; det var av ren instinkt. Människan har sedan forna dagar alltid haft ett behov av att kategorisera, vare sig det gäller en skål med chips och ostbågar, eller att urskilja människor från varandra.

Arne Roets, en belgisk professor i psykologi, skriver i en artikel publicerad i ”Current directions in psychological science” att den typiska människan omedelbart under ett möte med en annan grupp påbörjar sin analys, helt baserad på utseendet. Vem är svart? Vem är vit? Vem är kvinna? Vem är man? Frågorna som man under denna korta sekvens ställer sig är många, och sker helt per automatik. När indelningsprocessen sedan är utförd så börjar man undermedvetet att bete sig annorlunda mot de olika individerna, helt beroende på vilken kategori man anser att de passar bäst in i.

Det må låta skrämmande, men det finns ett flertal exempel på historiska män och kvinnor som använt exakt samma metod som vi precis använde, men den historia som står ut mest i mängden var då den numera enorma makthavande kontinenten Amerika upptäcktes.

Det var den 12:e oktober 1492, och när Columbus satte sin fot på den friska och rena amerikanska marken så förde han även med sig fördomarna. Det tog inte många dagar innan han stötte på den lokala urbefolkningen, och vid första ögonkontakt så förstod Columbus att de var annorlunda: mörkare till hudfärgen, kransar gjorda av fjädrar som omsorgsfullt fästs kring deras hårfästen, talandes på ett främmande språk och endast tunna skynken som täckte könen. Detta var för den spanska besättningen helt främmande, eftersom de själva var vita till hudfärgen, och, åtminstone enligt dem själva, bar eleganta kläder och var vältaliga. Skillnaden var påtaglig, och det var minst sagt en kulturkrock. Han ansåg att de själva var mer sofistikerade och beskrev i sin loggbok befolkningen i Amerika som vänliga och givmilda, men han poängterade också noga att han såg dem som underlägsna framtida slavar, och mer som djur än människor.

Men varför såg då Columbus de mörkhyade som underlägsna?

Den gode professor Roets som jag tidigare nämnt, menar att människan naturligt känner större attraktion till de som befinner sig i samma grupp som en själv. Det vill säga att det sker en omedveten slags romantisering av den egna gruppen som hyllas framför de andra, och detta gällde då naturligtvis även Columbus.

Men hur ska vi då förhålla oss till detta? Ska vi bara acceptera att vi är fördomsfyllda varelser?
Nej, det ska vi självklart inte.
Jag tror att med hårt arbete och genom “tanke före handling filosofi” så kan vi motverka detta smått absurda fenomen, bland annat genom att i skolor runt om i hela landet ha återkommande värderingsövningar, just på grund av att vi alla bär på fördomar som kräver ständig granskning. För utan insikten om detta så kommer vi aldrig nå det samhälle vi alla suktar efter, samhället utan rasism.

Nästa gång jag tappar skålen fylld med chips och ostbågar, som är en metafor för människans olika ”raser”, så hoppas jag att jag istället tar mitt förnuft till fånga och lägger tillbaka snacksen i en gemensam skål och blandar riktigt, riktigt noga.

För när jag i slutändan kollar på min handflata, som är fylld med streck och linjer, så är de olika alla andras. Ingen har samma streck och linjer som jag, vare sig du är vit, svart, kvinna, eller man, och jag kan därför inte delas in i en grupp. Vi är alla unika, vi är alla individer.
Vi bör alla leva tillsammans, hand i hand, och vara en gemensam grupp, utan kategorier. En grupp där de tidigare kategoriserade människorna samlas till en större och fenomenalare kraft, där vi ger varandra inspiration, nya infallsvinklar och idéer.
Den gruppen ska kallas – mänskligheten.
Skriven av: Johan Pettersson