Det dröjde länge innan han insåg sin själs tomma ensamhet.
Det kändes som sommarens sista solstrålar hade försvunnit härifrån.

Än sjöng inga muser om hur vackert livet var, för poesin var död.
Än flög inga toner om tomhet och ensamhet, hur det kändes att vara förvisad.

Hur länge skulle jag behöva sitta här, innan någon räddar mig ifrån Nynäshamn?
Hur kunde det finnas människor utan en obotlig tröst, som fortfarande söker.