Min dotter ringer mig.
- Det är någonting jag vill berätta, säger hon.
- Det handlar om Tor.

Min dotter, det är hon som förlorade en fyraochetthalvtårig dotter för några år sen.
Också hon som senare födde en son.
Hennes dotter född med fatalt felkonstruerade lungor.
Sonen, Tor, ett under av hälsa, guldlockighet och glädje.

- Tors tal utvecklas helt fantastiskt, säger hon i telefon och jag hör pojkens röst där i bakgrunden.
- I morse uppfattade jag att han vaknade i sängen bredvid vår. Först låg han bara tyst i flera minuter.
- Sen började han sjunga för sig själv:

"Ja, må han leva, ja, må han leva..."

Morfar känner att han blir alldeles varm. Och han förmår först intet säga.

- Och om två veckor fyller den lille krabaten två.