Din blick, av avsky, följer mig genom livet. Den är min nu. Ditt självhat, var så starkt, att du avskydde din avkomma. Du tålde inte att se, hur jag liknade dig. Och genom uppväxten lärde jag mig, att hata mig själv, som du. Du sa, att ibland var du så elak att du blev rädd för dig själv.

Hur kan man hata sitt barn?

Jag sökte förklaring, ville aldrig förlåta, men fick inga svar. Gick genom slagen och kränkningarna, med en vilja som inte gick att kväsa. Gjorde mig starkare, än du.

Hur kan man hata sitt barn?

Men du, finns fortfarande kvar i mig, fast du är död. Reflektionen av din blick på min kropp, i spegeln. Granskningen. Känslan av förnedring. Som påminner mig om, att för dig så gjorde jag allting fel.

Hur kan man hata sitt barn?