min syn på samhället skrämmer mig ibland......
Perfekt yta
Det perfekta eftersträvas av defekta
Kämpas mot i desperation
Allt måste se absolut felfritt ut
Vara absolut redo att alltid kunna inspekteras
Fasaden måste vara putsad
Glänsande som det vackraste slott
Men det enda det blir är luftslott
Med glömda kärleksförklaringar
Barn som blir åsidosatta
Osedda vandrar i livets känsliga början
Köpta av våldsamma skuldkänslor
Av att inte finnas där
Ouppnåeliga fantasier om totalkontroll
Används som ett sista försök att lindra den ständiga ångesten
Försöker att dämpa alla typer av illamående
I ett ekorrhjul springer de runt, runt o arbetar
Men vad är det man säger
Perfekt på ytan men rutten i mitten
Det finns inget som heter perfekt och
Allt ligger i betraktarens öga
Om detta strävande efter tomhet ger något för någon
Så varför ska någon ha åsikter
Varför nosa i andras o verka bäst
Och vem är jag att döma
Det som stör är att detta maniska städande av allas vår fasad
Detta våldsamma, åsidosättande av gemenskapen
Predikas av en så stor del av den skrämmande allmänheten (och övermakten)
Det rättfärdigas o görs till absolutism
Detta skall vi alla göra
Så här skall vi alla ha det
Varför inte skriva tio budord på en gång
/Meningslöst nästan att kämpa emot, socialmyndigheten har anammat detta, då blir det lag/