Tore och Britta hade varit gifta i över femtio år. Dom bodde i Svinhuset i Fengers-fors. Det låg lite avsides i samhället men det passade dom bra. Dom höll sig lite för sig själva. Trivdes bäst i varandras sällskap. Några barn hade det inte blivit. En sorg för dom båda som dom lärt sig leva med. Dom talade inte om det och livet hade gått vidare. Båda hade arbetat på fabriken men nu var dom pensionärer sedan många år och fabriken var nedlagd. Dom tyckte båda att de hade ett gott liv. En lördagsmorgon i maj stod Tore i köket och fixade helgfrukost. En vana som hade börjat när han blev pensionär. Britta tyckte om det och tänkte att kärleken kan ha många ansikten. Hon tyckte om sin Tore. Han var snäll. Det hade hennes mamma också sagt.

- Han ä allt bra snäll din Tore, sa hon. Hônôm får du vare rädd ôm.

När Tore kom in i sängkammaren låg hon i sängen med slutna ögon. Han satte sig på sängkanten och smekte henne på kinden.

- Dags å stige ôpp nu Bretta. Frukôsten ä klar.

Men Britta svarade inte. Medan Tore var ute i köket hade Britta lugnt och stilla, precis så som hon hade levat, dragit sitt sista andetag. Utan farväl och smärta lämnade hon Tore mitt i hans kärlekshandling. Tiden stannade upp och för Tore var hans liv över. Utan Britta fanns inget liv. Smärtan som Tore bar på under det kommande året var olidlig och förde honom fram till stupet. Han ville hoppa men hade inte ens kraften att ta det steget. För det mesta låg han på sängen och stirrade rakt upp i taket. Kunde knappast förmå sig till att äta. I samhället blev folk oroliga för honom och undrade hur det skulle sluta. Han var omtyckt och man ville hjälpa honom att komma vidare men visste inte hur. Människorna i hans omgivning kände sig främmande inför att möta sorgen och hoppades att någon annan skulle ta tag i det hela. Någon som trodde sig om att kunna tala med Tore. Någon som visste vad som borde sägas.
Ett år gick. Sorgeåret enligt det gamla. Det blev Therese Carlsson, en avlägsen släkting till Tore som kände att hon måste göra någonting. Hon hade höns och hade nyligen fått kycklingar. Therese insåg att han måste få något annat att tänka på och ägna sig åt. Kanske kunde han ta hand om några kycklingar som blivit över vid senaste kläckningen? Hon satte sig i bilen och åkte den slingriga vägen genom samhället. Vinkade till dom hon mötte för så gjorde man i Fengersfors. Alla kände alla. På gott och på ont, som någon sa. När hon kom fram till Svinhuset såg hon Tore sitta på en bänk ute i trädgården. På den bänken brukade Tore och Britta sitta under varma sommardagar och dricka sitt kaffe. Där hade hon sett dom många gånger. Det knöt sig i bröstet på Therese när hon såg Tore sitta där ensam. Hon saknade också Britta. Tore tittade inte ens upp mot henne när hon kom fram till honom. Hon funderade på vad hon skulle säga. Vägde liksom orden. Tänkte att om hon sa fel så skulle orden inte nå fram.

- Jo du Tore. Ja behöver hjälp mä en sak.
Tore vände sig mot henne. Vad kunde han hjälpa henne med? Han som inte ens kunde reda sig själv.
- Tror du att ja kan hjälpe däj?
Hans sorgsna ögon mötte hennes.
-Ja sôm inte ens kan ta vare på mä sjôl länger, Therese.
-Ja vell inte prate ômmet nu. Fôlj mä mä hem te Bötta så tar vi en kôpp kaffe sô ska ja berätte va dä gäller.
-Nä Therese. Du får gå te nôn ann. Ja ôrker inte. Jag ä värdelös. Slut. Dä finns inge mer. Lôtt mä va ifre.
Nu höjde Therese rösten.
-Nä Tore. Dä går ja inte mä på. Nu får du allt följe mä mä. En kôpp kaffe kan ja allt få bju dä på å du kan åtminstone höre på va ja vell.
- Jaja.

Tore suckade. Therese var lik sin mormor och han visste att om hon hade bestämt sig så var det ingen idé att säga emot. Han hoppade in i bilen och insåg att det var längesen han hade färdats genom samhället. Han och Britta brukade ta en prome-nad på söndagarna. Inte på vardagarna. Någon kunde ju tro att dom latade sig och inte tog hand om det, hemmavid. Han kände tårarna komma fram vid tanken på Britta men svalde några gånger och harsklade sig.

- Va ä dä för e tös? Han såg mot en flicka som promenerade utefter vägen.
- Ho hetter Sara Anderssôn å ä barnbarnsbarn te Staffan på Vallsjön.
- Å en onge i vangen. Tänk va åra går.

Therese parkerade bilen på den lilla vägen fram till huset.

-Sätt dä där på trägårsmöblera i skugga Tore sô dä inte blir för värmt för dä.

På Bötta hade Tore varit många gånger genom åren. Där hade han suttit och pratat med Rudolf Holmström och hans tystlåtna fru Anna. Hon var lite lik hans fru Britta. Nu kom tårarna igen. Elin Ljung med sonen Henry hade också bott där några år.

- Nu hôppes ja du ä rektet kaffesugen Tore. Ja baka lite på môra sô dä hôppes ja ska smake.

Tore måste medge att det kändes gott att bli ompysslad och började bli nyfiken på vad Therese hade att komma med men han frågade inte. Det var hon som hade bjudit in honom. Det var hon som skulle berätta. Om han frågade kunde hon ju tro att han var nyfiken. Therese gick på och dom samtalade om allt och annat. Hon frågade om saker från förr och Tore svarade. I början fåordigt.

- Dä hôger ja inte Therese.
- Dä va sô längesen Therese.

Så småningom blev svaren mer omfattande och han hittade själv nya infallsvinklar och trådar. Till slut satt Therese bara tyst och lyssnade och Tore berättade. Om skolan, hyss och dumma lärare. Om hundvalpen som han fick av sin far när han var åtta år. Hunden som följde honom överallt och låg och väntade vid grinden medan han var i skolan. Om solförmörkelsen då man satt och sotade glas över stearinljuset för att kunna titta på solen, om.......

- Hadde ni inga höns när du växte ôpp?
- Jo dä hadde vi faktest.

Tore berättade att det särskilt var en höna som var lite speciell. Hon kom alltid springande och ville följa med när han kom gående med hunden. Hunden verkade gilla det också. De var liksom kompisar dom två. Tore skrattade till när han berättade och tystnade sedan förvånat. Han hade skrattat och gladdes åt känslan som han trodde var försvunnen.

- Ja har ett problem Tore.
- Va kan dä vôrt?

Therese började berätta om sin syster Elin som beställt fem kycklingar av henne. När kycklingarna var kläckta visade det sig att Elin inte hade förankrat köpet hos sin man och kycklingarna blev kvar hos Therese.

- Hos mig kan di inte stanne. Ja har inte plass. ôm ingen kan ta hann ôm dôm sô får di avlives. Tror du att du kan ta hann ôm dôm? Skulle du inte ôrke mä´t sô kan ja ju ta dôm tebaka.

Tore var överraskad. Inte hade han kunnat tänka sig att det var sådan här hjälp hon behövde. Frågan var obehaglig. Visst ville han hjälpa Therese men han levde inte så. Han hade ju fullt upp med att sörja och vårda minnet efter Britta. Minnet efter Britta? Plötsligt insåg han det befängda i det liv han levde men han kunde ännu inte känna att han ville lämna det livet. På något sätt var det som om Britta var kvar hos honom om han höll sorgen vid liv. De satt båda under tystnad tills Tore sa:

- Ja kan väl ta dôm te du får tag på nôn annen.

Så gick det till när Tore fick sina kycklingar. Han snickrade till en liten bur av byggplywood och kompostgaller som han ställde i köket eftersom kycklingarna var tvungna att ha det varmt den första tiden. Där gick dom omkring och pep och Tore tillbringade allt mer tid i köket. Han brukade sitta och titta på dom i timmar och tröttnade aldrig på att se deras ständiga pickande och sprättande. Ofta tog han upp dom i handen och hade små samtal med dom om än det ena och än det andra. Han berättade för dem om Britta och det liv han haft med henne men så småning-om kom samtalen mer att handla om nuet.

- Va ska vi hette på ida da, frågade han och skrattade åt sin barnslighet.

Vädret var ett återkommande ämne och han lovade att dom snart skulle få komma ut bara det blev varmare. Tore hade letat reda på en gammal kaninbur som stått i skjulet sedan han och Britta flyttat in. Det var en betesbur och han fixade till den så att de fem kycklingarna kunde gå omkring och plocka gräs samtidigt som dom hade ett litet krypin för natten. Kycklingarna verkade trivas men så fort Tore kom i närheten så tryckte dom sig mot nätet och ville ut till honom. Han brukade fort-farande lyfta upp kycklingarna och ha sina samtal. Nu ville dom ut till honom, det insåg han. Tar jag ut dom kanske dom springer bort, tänkte han. Lösningen blev att skaffa kycklingnät och Tore började hägna in hela tomten. När han var klar hade tomten blivit en inhägnad hönsgård och han lyfte ut dom ur buren, en efter en. Han satte sig ner på gräsmattan och kycklingarna rusade fram till honom och upp i hans knä. Det var en berusande känsla. Tänk att dom små liven kunde visa en sån tillgivenhet.
Så kom det sig att Tore fick en liten hönsfamilj som följde honom var han gick på tomten. Han byggde också ett litet hönshus där kycklingarna kunde vistas under natten. I hönshuset satte han upp en tavla och ett bord där det stod en vas med plastblommor. En symbol över hans återfunna livsglädje. Folk som kom förbi gladdes med Tore men några var lite fundersamma. Stod det riktigt rätt till. Man hörde hur han gick omkring och pratade med kycklingarna hela tiden. Nä det kan inte stå rätt till, sa man. När någon kom förbi ropade han på dem och började prata om sina kycklingar. Till slut tröttnade folk på dessa ideliga samtal om kycklingarna och valde andra promenadvägar men Tore märkte det inte. Han var totalt uppfylld av sina djur.
En dag gick Tore ut genom grinden men glömde att stänga till den och kyckling-arna följde efter. I en lång rad gick dom efter Tore. Stannade han så stannade dom. Sen den dagen började han göra små promenader med kycklingarna utanför tom-ten. Mycket korta till en början och långsamma. Kycklingarna var nyfikna och hittade ofta matplatser utefter vägen. Då stannade Tore och lät dom äta färdigt. Jag har inte bråttom, tänkte han och hörde mormors röst inom sig. “Tids nog kommer en te grava”. Det hade hon sagt när hon ville få honom att lugna ner sig som barn. Promenaderna blev längre och längre och till slut kunde Fengersfors-borna se honom promenera omkring på vägarna med sina höns. Han började gå och titta på fotboll igen. Det var många år sedan sist och kycklingarna var förståss med. Han brukade stå utanför staketet mot gamla fotbollsplanen. Det var en bra åskådarplats och hönsen hade gott om bete. Han ropade på Bosse Krokström, ord-förande i FIK och sa att han ville betala även om han stod utanför staketet. Han ville inte att nån skulle tro att han var snål. Så hade han försökt leva i hela sitt liv. Man skulle göra rätt för sig. Det hade han med sig hemifrån. En gång när FIK gjorde mål blev han så exalterad att han skrek så det hördes ändå bort till bad-platsen. Nån sa att ett sånt skrik hade ingen hört på Fengershof sedan Elsy Skååns dagar. Hennes glädjevrål var berömda och nämndes ibland som en av de få turist-sevärdheter som fanns i Fengersfors. Detta var emellertid Tores sista skrik vid idrottsplatsen. Kycklingarna blev så rädda att de rusade åt alla håll och Tore fick ägna hela andra halvlek åt att lugna ner dom.
Tore var uppfylld av en önskan att hela tiden förbättra kycklingarnas livskvalité. I sin strävan började han förmänskliga dom och ge dom egenskaper som människor runtomkring hade svårt att ta till sig. T ex hävdade han att han hade en kyckling som älskade Magnus Uggla. Varje gång som kycklingen hörde en låt av honom på radion började den snurra runt.

-Den danser, sa Tore.

En annan kyckling hade svårt att komma till ro på kvällen om Tore sjöng “Vem kan segla förutan vind”. Tore satt nämligen hos kycklingarna i hönshuset tills dom hade somnat och han brukade sjunga små stillsamma sånger för dom. Efter ett tag märkte han att en av kycklingarna aldrig kom till ro när han sjöng den sången. Tore blev som besatt av kycklingarnas musikalitet och deras reaktioner. Han skaffade en liten bok där han skrev upp hur dom reagerade på olika låtar på radion. Så småningom fick han fram en topplista med de 10 mest populära låtarna. Så här såg den ut:

1. Ta mig till havet 5 röster
2. Vildanden 4 röster (Väldekt ômtöckt)
3. Samling vid pumpen 4 röster
4. Sweet Caroline 3 röster
5. Leende guldbruna ögon 2 röster
6. Ja vill vara din Margareta 2 röster
7. Twist and shout 1 röst ( En del ble rädde)
8. Månskenssonaten 1 röst
9. Lille vackre Anna 1 röst
10. Kung för en dag 1 röst

Tore blev mer och mer isolerad. Folk sa att nu har han, Tore, blivit riktigt snurrig i skallen. Therese ville inte göra nånting. Han är ju glad i alla fall, sa hon. Det miss-unnar jag honom inte. Någon kom på att ringa Lasse Rudström. Lasse och Tore var barndomskamrater. Kanske han kunde tala med honom? Lasse kom upp från Göteborg tillsammans med Lars-Åke Moberg. Dom for upp till Svinhuset och hit-tade Tore i trädgården med sina kycklingar. Efter lite snack om ungdomsåren gick Lasse rakt på sak.

- Dom är oroliga för dig Tore. De tror att du blivit snurrig när du går här med dina höns.
Tore skrattade.
- Ja dä ä sant. Ja har blett snôrri men dä ä livsglädjen sôm återvänt. Ja geck ett år å sörjde Bretta men köcklingane dôm har gett mä livsglädjen tebaks. Kan en inte få va lite snôrri då?
Lasse nickade.
- Det har du all rätt i världen att va. Var rädd om dig bara.
Dom fortsatte att samtala hela eftermiddan. Vid tretiden var det dags att åka till-baka till Göteborg.
- Vi hörs!

Tore fortsatte sitt liv och började se fram emot den dag då han skulle få små pre-senter av hönsen. Inte för att ägg var så viktiga men det skulle ändå vara trevligt att gå ut till dom på morgonen och plocka in frukostäggen. Redena var inredda när han började misstänka att det inte skulle bli några ägg. Kammarna började växa ordentligt på dom alla fem och en efter en hade dom börjat gala. Han hade fått fem tuppar! Tore tittade på dom med sin milda blick och tänkte. Jag älskar er i alla fall. Här bor ni och här skall ni stanna. Stämningen höll emellertid på att förändras i hönsgården. Ungtupparna kände att dom ville pröva sina krafter och utmanade varandra ständigt. Det blev inte några våldsamma slagsmål och Tore kunde alltid avstyra genom att börja mata dom ur handen. Han började fundera på hur han skulle hantera detta. Han ville inte göra sig av med tupparna men förstod samtidigt att han måste göra någonting annars kunde det så småningom bli riktigt blodiga slagsmål.
En dag vaknade Tore med en fruktansvärd huvudvärk. Han förmådde bara ta sig ut till tupparna och släppa ut dom sedan fick han gå och lägga sig igen. Han låg kvar i sängen till framåt kvällen då huvudvärken släppte. Då gick han ut för att se till sina skyddslingar och upptäckte KATASTROFEN. Ute på gräsmattan låg alla tupparna döda. Medan han vilade hade något djur tagit sig in i hönsgården och gjort det som rovdjur är skapade för. Tore skrek ut sin ilska och förtvivlan. Sam-tidigt kände han skuld. Han hade inte kunnat skydda sina små. Dom som var så beroende av honom. I det tillstånd han befann sig sökte han utlopp för all den frustration han bar inom sig. Förvirrad och utan logik sprang han bort mot skjulet. Där stod ett gammalt vagnshjul av trä. Han slet av sig skjortan och lyfte upp hjulet på raka armar över huvudet. Frustgråten flög ut ur hans mun medan han började gå in mot samhället. När han kom till korsningen där Stor-England en gång hade legat föll han. Mitt i vägkorsningen och med hjulet över sig.
Tore fick nu träffa sin Britta igen.
Människorna i Fengersfors saknade Tore. Man tyckte att han varit en snäll man precis som hans svärmor hade tyckt. På platsen där han dog byggdes så småning-om samhällets första rondell som ett äreminne över honom. Ortens kör Not Quiet skrev en opera kring hans liv och en minnesplatta sattes upp mitt i rondellen. Där stod:

Här dog Tore Andersson i smärtfylld sorg Han är i tacksamt minne bevarad