Igår hände det igen....

Eleven som fått en månads retreat hos mig
har landat och kommit till ro.

En helt underbar pojke, kreativ, trevlig och
med mycket omtanke och ansvar.

Under allt detta tickar en känslobomb.

Han är med klassen vissa lektioner.
Fler elever frågar dagligen om att få komma och
vara en liten stund uppe hos mig.

Igår skulle han vara 30 minuter med klassen och
två flickor skulle komma till mig en liten stund.

Integreringen har gått så bra så vi tyckte att nu skulle han
klara 30 min med sin fröken.

Ingen av dessa två fick ta hans plats!
Han blev tokilsken. Klassföreståndaren gjorde allt
för att hjälpa honom.....efter 14 min kom vi tillbaka.

Vi gick upp och satte oss i min soffa.
Han grät och berättade nu mellan snyftningarna om
sorgen kring att "hennes" barn invaderat hans hem.
Pappan var snällare och inte så sträng mot "hennes" barn.

Den lilla händelsen att de två flickorna gick med mig till mitt rum.....
Den plats som bara var hans blev det som utlöste det som
legat och väntat på att få detonera.

Han kunde inte ta det hemma....vill vara allt för sina föräldrar.
Han fick låta bomben smälla av i skolan.

Hur många tickande bomber sitter i våra klassrum runt om i
Sverige?

Det finns många barn som fått plastpappor och plastmammor....få orkar fostra
sina barn som ensamstående.