Vaknade med
en sådär lagom
roséskalle
och konsertpipande öron
efter David Guetta
och Summerburst
dessutom
åt jag
nästan
en hel barkis
med skagenröra
precis
innan jag
gick
och
lade mig.
Gott!

Hur eller hur
så var
jag inbokad
på
ett spinningpass
09.45.

Väl på gymmet
satte jag mig
längst bak
för jag
var rädd
att hela jag
luktade
Baguette.

Passet var
ett 55 min
normalpass (vad är egentligen normalt?)
i blandad grupp
mest äldre
och jag
som är
en "gammal hockeyspelare"
tänkte direkt:
-"De där nissarna lär jag ju bräscha lätt, hä hä."

Passet kör igång
och cykeljäveln
känns som något
Hitler uppfann
för att plåga
människor med.

Efter 10 minuter
började mina ögon
leta efter en hjärtstartare
men jag hittade ingen
och trots
att jag bara
efter 15 minuter
drabbats
av både tior och nior
så klarade jag mig
alltid
när instruktören
sa "ettan"
vilket innebär
att man får
sätta sig ner
på sadeln. 

Då passar jag
alltid på
att "låtsascykla"
vilket är
en omöjlighet
när man
står upp.

Svetten inte bara rann
den forsade
och man kunde
nästan tro
att jag uträttat
ett litet behov
cyklandes
i min iver
att komma i mål
och
klara passet.

YES
bara 5 minuter kvar
jag tar ut
mina sista krafter
med ett falskt leende
mot instruktören
och bara väntar på
att hon ska sätta igång
någon smörig
"nuärskitenöverlåt"
då hon plötsligt säger
att nu går vi in i sista fasen
15 minuter
- KOM IGEN!

Men vafan
åhhhh mitt dumma helvete
jag hade sett fel
på klockan.

Helt utmattad
skulle jag nu försöka
hålla nån jävla min
av att jag är vältränad
dessutom
i en hel kvart
till.
Tjena Lena!

Det var då jag
jag började tänka
på döden
 ja ja
ska jag dö
är det ju rätt fint
att göra det på gymmet.
- Stackaren, han dog på gymmet. 
- Han kämpade den killen.
- Vilken fighter alltså.
Ungefär så
tänkte jag mig
att folk skulle berätta
om min död.

Men jag dog
inte
jag klarade mig
och
kom i mål

så nu
sitter jag här
med blodsprängda
ögon

lycklig över

att
vara vid liv.