Du var min ljusgestalt.
Du var mitt allt.
Det var dig... jag ville smycka
och kringärda
med en skyddande mur
av min lycka.

Där, ville jag strö pärlor
skrudade i silver
få guldstoft, pudrande över dig
som i ett skimmer.
Ja i dina innersta salar
ville jag föra in
ett svallande hav
av sällsamma vågor.

Ja, du blodet mitt
i svallning... satte vågorna
elden tändes
som satte fart på lågorna.
Jag fördes ut
över stormiga hav
över gåtfulla vatten, till en vild ocean.

Men du gav... dig av
du gled mig förbi
graciös som en svan.
Nu vet jag ej mer
borta är oasen
skövlad är lunden.

Ack från den stunden
led mig bort
ur min förtvivlan
skänk mig glömska
jag varit fången
i det drömska.

Ja blott en droppe
du spillde... av kärlek
jag sög den begärligt
den gjorde mig försvagad
berusad och tjusad
så behagad.

Nu vet jag hur förfärligt
åtråns skrikiga röst
så ömklig hela dagen
ropar ur mitt bröst....
jag känner mig bedragen.





Gurra