Att mingla när en dörr öppnas och luftburen ensamhet tvinnar sig runt. Att hosta i en konversation. Hosta noga i en spännande konversation. Att väga på foten så att man inte råkar stå för nära någon man hade kunnat röra annorlunda i ett annat tidsplan. Blickar som hände där men aldrig här. Att le är också att visa tänderna. Att besvara interaktion med hälften av din närvaro. Var är resten av dig? Är du smittad av det luftburna också? Är du en upptäckare av glasbordets reflektioner på en kontinental restaurang? Att förlora sig själv i det som är upp och ner. Att avundas prästkragarna i en värld där deras rötter får näring av moln. Deras vackra symmetriska blommor? Symmetri är inte reellt. Rötter är reellt. Att känna sina fötter när man har en konversation. Att känna sina rötter när ensamhet är luftburet. Att leva när andra dör och fortsätter med sina liv.