Lillan har blivit långben men kryper fortfarande tätt intill.
Jag försöker att njuta av närvaron och kanske sova lite till.
Med kalla fötter mot mina vader och långa armar om min hals
ligger jag alldeles stilla och och lyssnar, för sova går inte alls.
Hennes andning och små snarkningar får mig att le stort
att kämpa så för min dotters skull är det viktigaste jag gjort.
Ofta önskar jag att jag vore en bättre mamma som orkar mer
men ändå vet jag att jag som mamma av mitt hjärta mitt allt jag ger.
Och om jag bara kunde skydda från livets orättvisa omildhet
så skulle aldrig mitt barn bli lidande men heller inte leva livet.
Så jag lotsar och förbereder, ger henne verktyg och inre väl,
tillit till sina styrkor och kännedom om akilleshäl.
Sedan ber jag till alla gudar att hon hälsan ska få ha
att hon ska möta många människor som får henne att må bra.
Det är läskigt att vara mamma och älska sin dotter så
att hjälpa utan att curla, en insikt förärad få...

Nu är det dags för frukost, i soffan får det bli
för idag är det söndag och bara vi.