Jag kommer inte att,

sitta uppe hela natten,

för att känna min enfald,
knacka mig på ryggen.

Jag saknar din kärlek,
och din gudabenådade,
varma kropp,
alldeles för mycket.

I all denna enfald,
är jag en av de mest enfaldiga.

Jag behövde hjälp!

Men hjälpen kom aldrig till undsättning.

Då måste jag hjälpa mig själv,
oavsett hur ont det än gör.

Som alltid.

Och så,
undrar du,
varför jag agerar som jag gör?

Visst!

Jag har ingen ursäkt.

Det skulle bara bli patetiskt.

Jag vet,

det är inte lätt att leva med en konstnär.

Poeter är svåra människor.

Deras liv är så komplicerade,
att det blir svårt att förstå,
vad de talar om.

Om det funnits alternativ,
så hade jag valt något annat.

Men när hjärnan brinner så finns inga alternativ.

Jag nämnde att jag betalar ett oerhört högt pris,
för mitt författarskap,
och min konst.

Till och med kärleken är med i potten!

Jag är beredd på att förlora allt,
bara jag får behålla din kärlek till mig.

Och konsten.

Skrivandet och musiken.

Men ingen!

Och då menar jag ingen!

Förstår det jag egentligen talar om.

Mitt i all ävlan,
så är det kärleken,
och konsten som är det viktigaste.

Pengar och bilar,
är inte så viktigt just då,
i det läget,
när lågorna slickar på din hjärna.

Och som tidigare nämnt,
så känner jag mig som,
en av de mest ensamma människorna,
i hela universum.

Och då vet jag att jag sårar dig,
för du finns alltid där för mig.

Men jag får ta detta,
bara jag får vara i fred ibland.

Jag kommer alltid tillbaka,
från mitt mörka hål.

Det finns liksom aldrig,
några andra alternativ.

Du nämnde att jag inte bryr mig om kärleken!

Inte en chans!

Din kärlek till mig,
och min kärlek till dig.

Är en av de största anledningarna
till att jag överhuvudtaget har överlevt,
i denna bisarra värld.

Tro mig,
jag vet,
oavsett vad du tror,
känner och tycker.

Och jag vet att jag går fel ibland.

Är ute och irrar i livet.

I labyrinten.

Men utan dig.

Vore jag ingenting!