Det här är nästa steg.
Det steg jag tar nu när kungen dött.

Och bortom kungen finns ingenting. Bara en medvetenhet. En omedveten otyglad medvetenhet som binder och förstör. Och så mycket mer blev inte sagt.

Och i bakgrunden hörs det orglar. Vad vill de säga med det? Det är ändå ingen som kommer begripa, inte från någondera riktningen.

Vi kan fortsätta här längs våra stränder. Vi kan söka något annat hur länge som helst, hoppas i evigheter på

ja, vad det nu är.

Och så stillnar allt och alla frågar: vad håller du på med?

Och vad ska vi säga då? Vad ska jag säga?

Att jag inte tar några hänsyn längre?

Det kan låta fritt och besynnerligt och romantiskt. Och som att allt liksom blir lealöst och meningslöst när det inte finns några regler över huvud taget.

I dag är i dag är i morgon slår det mig i samma sekund.

Jag tror på säkerhet och förutsebarhet. Jag tror på de mänskliga relationernas bestånd.