- Jag säger inget och inte han heller, han är alldeles tyst... viskade hon till mig och jag såg hur det blixtrade till i ögonen på henne. Sådär härligt när livet liksom spritter till. 

- Han kommer in om natten och stoppar om mig, det är två stycken, utländska, väldigt snygga unga pojkar... sen tystnade hon lite... för att sen fortsätta;

- Han tror väl att jag är stum hihi... men han är ALLDELES tyst när han är hos mig, säger ingenting... men så fin är han, mjuk och försiktig. Han kanske tror att jag är rädd för honom. Men jag har bestämt mig, så länge han inte säger något kommer jag också vara tyst,  plirade hon igen.

En människa som levt, överlevt i 97 år, har varit med om mycket.
Sett mycket. Hört mycket. Känt mycket. Allt. Men ändå inte.
Så älskar jag denna dam, som om hon vore min egen. Hon är min egen. Fast ändå inte.

-Så snygga är de! utbrast hon igen, medan hon trampade sig fram emot bordet med sina små fötter i rullstolen, istället för använda armarna. 

- Det tycker jag vi skålar för!  Det var hon igen, jag behöver inte säga så mycket mer än att möta hennes kärleksfulla pliriga ögon och svara:
- Skål!