Jag går ner
en stund till gathörnet. Ställer mej en stund.

Några bilar är i rörelse
men inte en endaste människa så här sent.

En och annan lampa lyser
i fönstren i husen. Himlen är mörk och det surrar från ventiler
i tunneln.

Borta vid kyrkan
intill parken sitter någon ensam. Jag går tillbaka hem.

Porten slår igen.
Det är så tyst i huset. Jag tänder lampan i tamburen.

På hallbordet ligger brevet jag skrivit.
Utan adressat eller frankering. Endast ett handskrivet enkelt
med svart bleck.

På sängen ligger bagaget nedpackat.
Allt jag behöver.

Ser mej i spegeln ser mej runt omkring. Att försvinna spårlöst
och förintas
att inte lämna någonting bakom sej.

Tusentals människor försvinner spårlöst. Helt utan anledning.
Jag skriver att mitt försvinnande är frivilligt.

Jag har ingenting att dölja. Träden och dungarna sjunger för vindens blad,
det finns så många stjärnor.

Jag hör hur ljuden av sjö och tång hällar och bris hur jag driver ut.
Jag driver ut som av ett tempel av fyrar och skepp

hur det klämtar om frihet och längtan-

Jag försvinner bort ni hör aldrig från mej mer

På mitt skrivbord
på kontoret ringer telefoner,

i mitt brevinkast drunknar ett hav av påminnelser, indrivningar och mängder med kreditförslag allt i en smet av reklam och billig pr.
Med färggranna motiv på människor

Kvinnan i ramen som var min vän bland böcker på min bokhylla

Våra barn som flög i väg

Natten bakom gardinen som flyter ett månsken över kanalen den driver så tyst runt. Där av barkbåtar i tusentals från främmande världar.

Det går att spränga sej ut ur denna mur
Det går att utplåna sanningen om att pengar är allt

Att vägar kan gå åt ett annat håll

Att kanske just där du minst anade

I blindo och i leda så som sej bör, Jag visste mitt kall och min plikt och mitt arv. Visste satt fast i ett pågående fördärv som inte alls handlade om att förverkliga sina innersta drömmar

Jag kanske inte ens visste att jag hade några
jag kanske t.o.m trodde att allt var en enda sanning och att ingenting annat fanns att leva för

Barnen så länge dom är barn de försvinner i skogar. De vuxna håller full koll på tryggt avstånd men i deras tankar kommer dom aldrig in.

Allt måste bli gjort. Vi har sådan begränsad tid på oss
våra endaste liv
Hur visste du att jag inte alls ville leva så här ?

Där du stod denna tidiga morgon där vid stranden och väntade. Hur du stod helt bar vid skeppet som skulle ta oss ut. Jag räknade alla stjärnorna och dom stämde precis på exakt rätt tal du viskat i mitt öra.

Men de föll en och en till slut. För det kommer alltid en morgon till dej till slut.
till slut till slut